Redaktionsbloggen
19 april 2016 kl 11:08

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Kaplans middag det minsta problemet

Om mediebevakningen som ledde fram till bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) avgång följer det gängse mönstret lägger sig intresset för affären tämligen omgående. En minister som avgått sparkar man inte längre på, kan den inofficiella hederskodexen bland politiska journalister sägas lyda.

Det betyder konkret att de frågor som stod i fokus för bevakningen inte längre är intressanta att skriva om, eftersom personen som det stormat om redan tvingats betala det högsta priset av dem alla för en ledande politiker - att lämna sin ministerpost.

Men frågan är om den regeln är tillämplig i fallet Kaplan? Det finns nämligen ett antal principfrågor som affären väckt till liv, och som legat som ett raster över Kaplans politiska gärning ända sedan han tillträdde. Dessa frågor handlar mer om principer, förhållningssätt och en ny politisk miljö, och lämnar därför utrymme för fortsatt debatt om detta.

En fråga som blir intressant att följa är vem som blir ny bostadsminister, och om Socialdemokraterna och Löfven plockar hem den ministerposten till partiet igen i utväxling mot någon annan post till Miljöpartiet. Bostadspolitiken har kommit att bli en central del i flyktingmottagandet och integrationspolitiken och S kan därför antas vilja äga den frågan själva.

En annan aspekt är vad som nu kommer hända med stödet från Ankara och övriga muslimska världen för Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd, en kandidatur som regeringen och Socialdemokraterna investerat mycket prestige i.

Men den kanske mest intressanta aspekten handlar om det nya politiska miljö som växt fram i Sverige, och som diskussionen om statsrådet Mehmet Kaplans bakgrund kom att exemplifiera.

Det var en debatt som tog fart i Dagens Samhälle redan efter hans ministerutnämning, i form av en rad vällästa artiklar. Bland dessa återfinns ”Kaplans islamism allvarligt problem för regeringen” av Aje Carlbom; ”Kretsen bakom Kaplan förringar terrorism” av Johan Lundberg och ”Medias behandling av Kaplan hotar demokratin” av Kitimbwa Sabuni.

Direkt efter sin avgång gav Kaplan själv i en artikel sin bild av det inträffade och hur han ser på den kritik som riktats mot honom: ”Kaplan: Jag lämnar inte mina värderingar”.

Nu förs debatten vidare i DS. Först ut att reflektera över avgången är Miljöpartiets gruppledare i Skärholmen, Rebwar Hassan, som tidigare suttit i riksdagen, och som skriver artikeln ”Sluta avfärda kritiken som islamofobi”.

Mixen av etno-religiös politisk hemvist och hur den hamnat i konflikt med den klassiska idéburna ideologiska tillhörigheten skapar nya politiska skilje- och konfliktlinjer som vi inte är vana att möta, hantera och förstå oss på i svensk politik. Det kan till exempel handla om enklare saker som släkt- och klanbaserade röstmönster där en politikers partitillhörighet är ytterst sekundär. Men dessa konfliktlinjer har också, vilket affären visar, direkta och mer komplicerade implikationer för bland annat den utrikespolitik som Sverige för, eller hoppas kunna föra, och de internationella band och relationer som regeringen vill kunna knyta och bygga sin politik på.

Ett exempel på komplexiteten visas av de turkiska medier som nu sätter bilden i Turkiet att Kaplans avgång drevs fram av anti-turkiska krafter och journalister som står kurdiska PKK nära. Det är en inte helt enkel materia att hantera givet den nyckelroll som relationen Turkiet-EU har i den komplicerade flyktingpolitiska situation som uppstått, och där Migrationsverket för bara några månader sedan fastslog i en rapport att Sverige då i praktiken hade en öppen landgräns direkt mot Turkiet.

En rimlig gissning blir att dessa frågeställningar kommer fortsätta att debatteras och diskuteras långt efter att regeringen fått en ny bostadsminister, oavsett om det är en miljöpartist eller socialdemokrat som tar över Kaplans portfölj. Avgången rymmer nämligen fler och djupare bottnar än vilket bordssällskap ett enskilt statsråd haft vid en middag.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.