Är det rimligt att göra gatubarn till handelsvaror?

Debattbloggen

En intressant liten detalj i den svenska migrations- och asylpolitiken är de olika samarbets-, bistånds- och återvändandeavtal som nu förhandlas fram eller finns på plats sedan tidigare mellan Sverige och Marocko, gällande gatubarnen, samt mellan Sverige och Afghanistan.

Liknande avtal finns också mellan Sverige och Rumänien samt mellan Sverige och Bulgarien avseende utsatta romer. På det internationella planet finns liknande större avtal på plats mellan EU och Rumänien, samt nu senast också EU och Turkiet.

Som utvecklingen ser ut framöver är det rimligt att anta att fler liknande återvändandeavtal kommer arbetas fram mellan Sverige och de länder som vi tar emot många asylsökanden från.

Inte minst mot bakgrund av att regeringen bedömer att 80 000 asylsökanden kommer få avslag på sina ansökningar och utvisas från Sverige. Ofta sker utvisningar till länder som av flera olika skäl inte är så pigga på på att ta hand om sina egna medborgare. De vägrar helt enkelt att ta emot dem och släppa in dem över gränsen igen, i alla fall inte utan någon form av motprestation från den svenska regeringens sida, vilket alltså är en av förklaringarna till de återvändandeavtal som redan finns på plats.

Höstens mångmiljardavtal mellan EU och Turkiet om flyktingkrisen har nog satt en slags internationell standard som andra länder i regionen rimligtvis tittar på för att lära av för egen del.

Till avtalens fördelar kan sägas att de dels underlättar för Sverige att genomföra utvisningar av asylsökanden som fått avslag eller andra personer som inte får stanna här (till exempel gatubarnen från Marocko), och dels att de är ett uttryck för internationell solidaritet mellan ett rikare nordeuropeisk EU-land och fattigare länder i Asien eller Nordafrika (typexempel Afghanistan).

Det är en biståndspolitik som en rödgrön regering säkerligen inte har något som helst problem med att försvara och argumentera för.

Fler liknande avtal kommer alltså förhoppningsvis underlätta arbetet med att genomföra ett stort antal kommande avvisningar, sett ur den svenska regeringens perspektiv. 

Å andra sidan, och här kommer det som kanske kan komma att bli ytterligare ett flyktingpolitiskt problem och dilemma för regering och riksdag, finns en moralisk dimension i dessa avtal, utöver biståndsaspekten.

De handlar nämligen till syvende och sist om hur flyktingar och medborgare blir sina hemländers regeringars egen handels- och bytesvara. Svenska skattebetalare betalar (eller utpressas om man vill använda ett kraftfullare uttryck) alltså för att andra länders regeringar ska ta emot sina egna medborgare och släppa in dem i sitt eget land. Något man kan tycka vore en basal självklarhet också utan ett bilateralt återvändandeavtal på plats.

Och är det en moraliskt rimlig affär att gå med på? Eller är avtalen något som regeringen tvingas förhandla fram för att den helt enkelt måste gilla läget, och att alternativet - ett stort antal papperslösa som lever utanför välfärdsstaten i ett parallellt skuggsamhälle i Sverige - är ännu sämre?

Som så ofta visar det sig att politik inte handlar om att välja mellan vad som är bra och dåligt, utan mellan alternativ som alla är mer eller mindre dåliga.

Om inte annat kan det kommande avtalet med Marocko ge bränsle både för fortsatt debatt om frågan hur 80 000 avvisningar ska kunna genomföras på jämförelsevis mycket kort tid, och hur svenska myndigheter i nuläget bäst hanterar den svåra frågan om de 800 marockanska gatubarnens situation i Stockholm och Göteborg.

LÄS MER: Stöd kvinnorna för färre marockanska gatubarn.