Individ, struktur, kultur – och en seriestripp

Debattbloggen

Debatten om sexuella trakasserier gentemot unga kvinnor fortsätter med full kraft och har hunnit förgrena sig i många riktningar, även här på Dagens Samhälle.

Samtalet utmärks inte i huvudsak av en lyssnande ansats. Snarare är man från olika läger angelägen om att den egna förklaringsmodellen ska upphöjas till enda möjliga

I ena ringhörnan framhåller man antingen individuella förklaringar, alternativt en kvinnosyn präglad av vissa kulturer och traditioner som främsta förklaringsmodell. Från den andra hörs i stället att den relevanta gemensamma nämnaren för förövarna inte är etnicitet/kulturell härkomst, utan att de alla är män. (Information som ter sig något överflödig givet att förvirring aldrig har rått rörande könstillhörigheten hos förövarna.) 

Ställningskriget mellan de olika sidorna i debatten fick sin illustration när tidningen Metro häromdagen satte två serierutor på sin förstasida. Den första serierutan äger rum i augusti 2015. En kvinna förklarar menande att ”98 procent av alla som som misstänks för våldtäkt i Sverige är män”, varpå en man upprört protesterar: ”Alla män är faktiskt inte så! Det är en fråga om individer!” 

I nästa ruta befinner vi oss i nutid. Mannen säger ”Alla invandrare är våldtäktsmän.” Kvinnan frågar då ”Vad hände med att det var en individfråga?”, varpå mannen svarar ”Man måste faktiskt kunna se strukturer.” Här uppstår enligt många bedömare på internet briljans. Jag är inte så säker på att jag håller med om det, men strippen tjänar som god illustration till hur diskussionen bedrivs, det gör den. 

Serien avhandlar våldtäkt, medan debatten i stort rör trakasserier och problem i en betydligt bredare bemärkelse. Men låt oss bortse ifrån den detaljen och fundera över hur meningsmotståndarna förhåller sig till strukturella respektive individuella perspektiv. För det är den skillnaden som är mest intressant just nu – både i serierutorna och i samhällsdebatten. 

Statistiken kvinnan nämner är Brå-statistik för 2014. Fakta, men fakta som säger väldigt lite om resten av alla män i samhället som inte misstänks för våldtäkt. I den bemärkelsen har ju den protesterande mannen i första rutan rätt. Det handlar inte om alla män. Samtidigt borde han inse att de där 98 procenten tveklöst är en av flera rimliga utgångspunkter för en debatt om sexuellt våld. 

Problemet när man står i varsin ringhörna med vinnarskallen uppskruvad till max är att båda sidor gör sig dumma. En uppenbar motfråga till kvinnan i ruta två är ju varför hon ett år senare slänger upp individperspektivet som hon var så ointresserad av förut?

Det var ju hon som ville fokusera på breda generaliserbara penseldrag? När någon annan nu gör samma sak passar inte generaliseringsgaloscherna och hon gör sig redo att överge strukturerna – trots att poängen om alla invandrarmän som våldtäktsmän rent logiskt torde ingå i problematiserandet kring alla män som potentiella våldtäktsförövare. Om något så har mannen på bilderna snarast närmat sig hennes ursprungliga ståndpunkt, ändå välkomnar hon honom inte.

Samtidigt är ju statistiken hon framför viktig och relevant. Sannolikheten att en våldtäktsförövare ska vara man snarare än kvinna är fakta som det vore dumt att bortse ifrån – inte minst med tanke på att vi går mot en period med mycket stor könsskevhet i ungdomskullarna i parbildande ålder

Detta är riskabelt inte minst för kvinnor, som i dylika situationer tenderar att utsättas för fler brott. Lägg till detta att skevheten förorsakas av migration från kulturer av mer traditionellt och patriarkalt snitt än det svenska majoritetssamhället och insikten bör bli att det finns stor anledning att framöver fokusera på frågor om könsnormer och kvinnors rättigheter och trygghet. 

Det är lätt att föreställa sig att mannen i seriestrippen har delat artiklar om riskerna med den växande könsskevheten. Det intressanta är att när han har gjort det har han indirekt visat att han egentligen förstår exakt vad kvinnan ville säga i den första bildrutan: när det kommer till sexuellt våld är män en riskfaktor.

Men när hon gjorde poängen gjorde hon den inte inom ramen för dagens politiska kontext – migrationen – vilket gjorde honom ovillig att ens släppa fram tanken. Han såg bara ett gigantiskt skuldbeläggande av samtliga män. Nu omfattar han samma tankebanor själv, även om han kanske använder ordet kultur för att beskriva det snarare än det närliggande struktur. 

Hon å andra sidan är i dag villig att släppa taget om sin bredaste pensel eftersom hon i samma politiska kontext – migrationen – prioriterar att slå vakt om öppenheten framför att riskera att peka ut en viss kultur eller struktur som mer problematisk. 

Helt enkelt. Politiska överväganden styr hur båda dessa sidor beter sig i debatten. Och det blir en del cherry picking, det blir det. 

Ett annat exempel på sådant har pågått i sociala medier de senaste dagarna när flera kvinnor som normalt betonar individperspektivet har ställt sig tveksamma till debattens utsagor om att tafsning och trakasserier ”tillhör vardagen för alla kvinnor”.

”Nja”, har mer liberalt sinnade kvinnor invänt. ”Det har aldrig hänt mig.”

Invändningarna får ofrånkomligen en undertext av ifrågasättande och misstro, vilket i sin tur har väckt ilska, förstås. Förvisso skulle man kanske medelst seriös forskning kunna hitta samband kring vad som triggar utsatthet för trakasserier. Men anekdotiska berättelser är inte forskning och tajmingen för invändningarna lämnar en del att önska, om man säger så. 

På motsvarande sätt har tidigare diskussioner kring exempelvis otrygghet i förorten ofta kantats av anekdotiska och avfärdande exempel av typen ”Jag har då aldrig känt mig rädd/blivit rånad i min förort” slängts in som stoppbollar för ett i sig relevant ämne. 

Om man tyckte att dylika invändningar var irrelevanta och irriterande då, bör man låta bli att nyttja den tekniken nu. 

Och om man tycker att den är olämplig och respektlös i dag, bör man begrunda varför man förut har ansett likartade argument rimliga i andra diskussioner. 

I den bästa av världar bidrar sådana här skeenden till att läxor lärs och att debatten successivt förbättras. Att smaka på sin egen medicin borde, åtminstone i teorin, kunna ge upphov till eftertanke och mer förståelse för varandras argument – på båda sidor.

Vi får väl se hur det blir med den saken.