Svårt när självbild blir en faktor

Debattbloggen

Ekot har fått tag i ett underlag till Finansdepartementet, i vilket Utrikesdepartementet försöker förklara varför det är helt uteslutet att plocka (ännu mer) pengar från biståndet för att finansiera flyktingmottagningen – en fråga som det puttrat kring en del på sistone.

I måndags morse lät statsminister Stefan Löfven hälsa i SR att vi kunde vänta oss att mycket stora summor skulle komma att överföras från bistånd till flyktingar. 

Men redan samma eftermiddag lät det helt annorlunda när finansminister Magdalena Andersson pratade med DI och förklarade att någon ytterligare biståndsavräkning inte ligger i korten. 

Viss oklarhet kring finansieringen råder, helt enkelt. Och redan det faktum att underlaget har läckt till Ekot visar hur stark den interdepartementala oenigheten är just nu. Uppenbarligen ser de stridande parterna inom regeringen mycket små möjligheter att betvinga motståndaren med egna argument, så nu försöker man hämta kraft utifrån genom läckta dokument. 

Ska man ge sig på att gissa lite så kommer just den här läckan förmodligen inte innebära några fördelar för ”Team UD” i dragkampen med Finansen. För det är onekligen svårt att inte tänka på Lyxfällan när man läser UD:s utlåtanden.

Att styra om mer bistånd till flyktingmottagande kommer enligt UD skada Sveriges anseende, kraftigt förändra ”hela den svenska självbilden” och göra oss till ”vilket annat land som helst som ger mycket mindre av BNI än 1 procent”.  Det skulle också innebära slutet för Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd, skriver UD. 

Enkelt uttryckt. UD har en dyr självbild och shoppingkassan har tagit slut just som departementet hade tänkt köpa en stylish MUST HAVE-plats bland de coola kidsen i säkerhetsrådet. Nu vädjar således UD till veckopengsutdelare Magdalena Andersson att hon ska höja krediten. 

Dock. UD levererar inte bara ytliga argument om självbilder och anseende. Man beskriver även hur en resursflytt i storleksordningen 60 procent (vilket är Finansdepartementets räkneexempel, baserat på bedömningar inför nästa års flyktingströmmar) skulle ge omfattande konsekvenser globalt sett: 

Barn i fattiga länder får avbryta sin skolgång. Fler mammor kan komma att avlida till följd av förlossningar. Skyddet av skogar, hav och andra ekosystem försvagas.

Dessa konsekvensers förhållande till storleken på biståndsavräkningarna framgår inte av rapporteringen, men givet allvaret i de risker och följder som Utrikesdepartementet lyfter fram väcks onekligen frågan om detta är konsekvenser som vi redan nu skapar, med de avräkningar som sker i dag? Om ja, varför protesterar UD först nu? 

Både häromdagen och tidigare har Magdalena Andersson talat om att i stället lånefinansiera mottagandet, helt enkelt för att slippa göra det impopulära avräkningarna från biståndet. 

Man kan förstå frestelsen. Några snabba lån skulle måhända inte lösa knuten för alltid, men de skulle åtminstone skjuta regeringens oenighet på framtiden. Frågan är möjligen hur väl en sådan lösning matchar självbilden hos ett land som också anser sig rikt, pragmatiskt och konsensusinriktat?