Redaktionsbloggen
2 september 2015 kl 23:51

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Expressen och Julia Caesar

Så blev då Expressen först och körde inte bara storyn om nätfenomenet Julia Caesar, utan man valde också att röja identiteten på kvinnan bakom pseudonymen. Publiceringen har utlöst en lång rad publicistiska och principiella diskussioner på nätet under dagen, jag tänkte peta lite i några av dem. 

Dock. Eftersom debattklimatet är så funtat att problematisering av detta publiceringsbeslut gärna (van)tolkas som sympatier med skribentens ideologiska böjelser är det förmodligen nödvändigt att starta denna text med en redogörelse för mina personliga preferenser. Således: 

Julia Caesars skrivande imponerar föga. Hon må ha spridda poänger i sin kritik av medieskråets flockbeteenden o.d, men överlag är hennes stil grov, känslostyrd, obalanserad och analyserna ologiska. 

För många år sedan hade jag det tvivelaktiga nöjet att figurera i en av hennes texter, innan dess var hon okänd för mig. Just det tillfället var ironiskt nog ett då jag å ena sidan rasistutnämndes av Expressens ledarsida samtidigt som jag fick mina fiskar varma av Julia Caesar (kan ej hitta krönikan i fråga) då jag i en ledare efter den tragiska Rinkebybranden påpekade att påminnelsen om trångboddhetens risker borde väcka slutsatsen att vi måste bygga bostäder som tar hänsyn till att allt fler medborgare lever i större familjer än vad våra byggnormer och standarder har brukat utgå ifrån.

I allt väsentligt en okontroversiell poäng, kan tyckas. Givetvis bör samhällsplanering och politik utgå från den verklighet som medborgarna utgör och möter. Caesar reagerade emellertid instinktivt och med ilska på tanken att invandrade medborgare skulle ha samma status som andra medborgare – en reaktion som näppeligen kan kallas rationell bedömning, utan snarare bittert önsketänkande inom den genre hon verkar.  

HON BÖRJADE!

Det är ingen rättighet att vara anonym, förklarar många nu. Nej, det finns ingen lag som stadgar rätten att gömma sig bakom en pseudonym, helt sant. Påpekandet kan därför te sig tämligen banalt. För vad som är en lagstadgad rättighet är ju inte vad vi diskuterar i dag, utan vad som är pressetiskt lämpligt.

Svaret på den frågan kommer ofta i form av ett finger som pekar bortåt. Hon har ju gjort det här. Hon har ju skrivit så här. Hon gör minsann inga etiska överväganden. Hon hänger ju ut. Enkelt uttryckt, olika versioner av det var hon som började

Och visst. Julia Caesars etik lämnar en del att önska, milt uttryckt. Men innebär det att etablerade medier ska sjunka till samma nivå? Om vi anser att kloakdoften vilar tung över hennes texter, är det då önskvärt att ansluta sig till samma stil och metoder? Tveksamt. 

NÄR RÖJA?

En faktor i sammanhanget är att Expressen har uppvisat inkonsekvens i sina bedömningar kring namnpublicering redan förut. När man i samarbetet med Researchgruppen röjde ett antal aktiva SD-politiker som under anonyma alias kläckt ur sig de mest gräsliga saker på nätet var avslöjandena rimliga – inte minst eftersom de citat man kunde publicera gick stick i stäv med vad partiet offentligt säger sig stå för. En klassisk journalistisk genre enligt mallen ”De säger si, men de gör så”.

Men, i nästa steg började man emellertid röja diverse privatpersoner. En docent, en åkeriägare och en fastighetsförvaltare fick plötsligt se sina namn och nunor i tidningen. Det initiala jublet från läktaren övergick i förvånat mummel. Färre hade lust att försvara Expressen då. 

Som kontrast kan påpekas att Expressen ofta undviker att publicera namn på personer som de facto har dömts för brott. 2013 våldtog en västsvensk politiker en yngre partikollega under en konferens. Händelsen omskrevs redan när politikern i fråga blott var misstänkt, därefter när han åtalades, dömdes, överklagade samt fick sin dom fastställd.

Vid varje tillfälle på vägen skrev Expressen – och nöjde sig genomgående med att kalla mannen ”lokalpolitiker”. Lite andra exempel på dömda brottslingar som sluppit namnpublicering hittas här

Givetvis. Ibland är uthängning och namnpublicering relevant och rätt. Självklart! Alla publiceringar är en bedömningsfråga, det går inte att ha ett svartvitt förhållningssätt à la ”aldrig!” eller ”alltid!”.

Men för många är det nog svårt att se den uppenbara logiken i att en åtalad eller rentav dömd person bedöms ha skyddsvärd identitet, medan en nätskribent som aldrig ens har anmälts anses ha förverkat sin rätt till detsamma.

Jag hade utan tvekan köpt en namnpublicering om det hade visat sig att det bakom alteregot Julia Caesar gömde sig en nu aktiv journalist eller annan makthavare som i sin offentliga gärning sade raka motsatsen till det som förmedlas i Caesars krönikor. Då hade ett besvärande dubbelspel avtäckts, fullt tillräckligt för att motivera att man på detta vis gör avsteg från en generell pressetisk respekt för pseudonymer och självvald anonymitet. 

MAKTEN OCH GRANSKNINGEN

Fast det är skillnad på kommentarsfält och krönikor invänder många. Och Julia Caesar är trots allt en makthavare som påverkar. Detta är även en central poäng i Annika Hamruds artikel. Det faktum att Caesar inte uppträder under eget namn innebär att hon ställer sig ”bortom journalistisk granskning”, menar Hamrud. Och hon är dessutom en makthavare som gör det. 

Visst. Caesar har en läsekrets och därmed inflytande. Men motfrågan blir naturligen. Är hon mindre makthavare nu? Har Expressens publicering skadat Julia Caesars makt eller bara den okända personen bakom? Jag lutar åt det senare, vilket ger hela publiceringen karaktär av bestraffning snarare än granskning. 

Enligt Expressens kulturchef Karin Olsson mår demokratin bäst av detta. När Olsson motiverar att namnet trycks gör hon det bland annat med följande argument

”Hon når ut så jag tycker det är helt självklart att det finns ett allmänintresse för att kunna göra en bedömning av hennes argument, kunna bemöta henne och ifrågasätta henne som man ska kunna göra i ett fritt, demokratiskt samtal.”

Men gör Expressen och Hamrud detta? Handleder de oss stackare som inte på egen hand kan göra en bedömning av Caesars argument? Hjälper de oss med bemötande och ifrågasättande?

Egentligen inte. Man publicerar några citat som anses tala för sig själv. Bemötanden är det skralt med. I huvudsak skjuter artikeln in sig på ett par detaljer i Caesars tidigare gärning för dryga tjugo år sedan. Bland annat har hon engagerat sig i frågan om elöverkänslighet och även i det som kallas ”amalgamsjuka”.

Granskningens huvudnummer är således snarare att oskadliggöra henne genom att skjuta hennes trovärdighet i sank än att på allvar granska det hon nu ägnar sig åt i dag, tjugo år senare. Grundbulten är ”hon har haft fel förr”. Som bemötande betraktat är det rätt skralt. 

I själva verket finns det annan, mer relevant kritik att rikta mot Julia Caesars position som sanningssägare än att hon är elallergiker. Varför missar till exempel Hamrud och Expressen helt att peka ut det faktum att vi har få skäl att betrakta Caesar som mer trovärdig verklighetsskildrare än någon annan?

Hon bor inte närmare ”verkligheten” än någon annan. Hon lever i en skyddad kommun, när hon inte befinner sig i en än mer avskild stuga. Ingenting i hennes beskrivning av sig själv vittnar om att hon är ett smack närmre ”verkligheten” än de journalister hon kritiserar, faktum är att hennes litanior vanligen är reaktioner på det som publiceras i medier, aldrig på egna iakttagelser. Den poängen i sig hade varit en mer relevant ”granskning” än att smått hånfullt berätta att hon tror på amalgamsjuka. 

UTANFÖR EXPRESSEN

I min värld är granskning att bemöta, argumentera och visa på fel, brister, fulspel eller hål i resonemangen. I min värld är granskning en intellektuell övning, inte ett försök att oskadliggöra den man vill bemöta. 

Det är svårt att inte fundera över hur Orrenius reportage i DN hade blivit, om Expressen inte hade hunnit först. Samma sak? Annan typ av story? Fler fasetter eller hårdare tongångar? Hade namnet publicerats?

Värt att notera är att få verkar dela Expressens publicistiska bedömning. Demokratin mår bäst av detta, menar Karin Olsson, men hittills har åtminstone SVT, SvD och DN valt motsatt linje och namnpublicerar inte. Inte heller i denna blogg skrivs namnet ut. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.