”Allt är sossarnas fel”

Debattbloggen

Something is rotten in the state of Denmark”.

Marcellus klassiska replik till Horatio i Hamlet ringer i bakhuvudet när jag läser en text i LO-tidningen Arbetet, publicerad två dagar innan EU-valet. Krönikan med rubriken Allt är sossarnas fel är skriven av den alltid lika hårt slående vänsterskribenten Ann-Charlott Altstadt, som annars mest återfinns i Flamman och på Aftonbladets Kultursida, två organ som sedan länge tävlar om vem av dem som står längst ute på vänsterkanten i svenskt politisk opinionsbildning.

(Efter att Aftonbladet Kultur på senare tid först drivit en långvarig kampanj för att återupprätta Lenins storhet i historieböckerna och skriva bort honom från den mörka kommunistiska historien med ideologiskt drivna och orkestrerade massmord, och därefter publicerat flera artiklar på rad efter Rysslands militära ockupation av Krimhalvön som till slut tvingade kulturchefen Åsa Linderborg att skriva ett långt försök till förtydligande med budskapet ”jag är ingen putinista”, får kultursidan sägas leda det racet med hästlängder. Men det är ett sidospår som leder bort från det egentliga ämnet för den här betraktelsen.)

Att Altstadt presenterar en djupt förvriden historieskrivning om det svenska EU-medlemskapet två dagar innan valdagen förvånar ingen. Det enda i hennes text som väcker undran är frågan om hon ens tror på den själv?

Därför förhindrade politikerna sig själva, genom budgetdisciplin och självständig riksbank, från att föra välfärdspolitik – trots att krisen egentligen berodde på att politikerna lytt nyliberala ekonomer”, skriver hon.

Altstadt förespråkar således en politik som skulle fortsatt på den vid den tiden inslagna vägen som skapade allt tydligare problem för svensk ekonomi. Då var det hög inflation och stora produktivitetsproblem som präglade den ekonomiska debatten och regeringens budgetpolitik. LO-tidningens krönikör vill alltså på fullt allvar driva en politik som skulle ha fördjupat den svenska 1990-talskrisen ytterligare, och ökat arbetslösheten och försämrat statsfinanserna ännu mer. Alltså gjort ännu fler LO-medlemmar arbetslösa. Hon sågar också den budgetlag och den självständiga riksbank utan vars existens dåvarande finansminister Göran Persson omöjligen hade klarat av att sanera statsfinanserna och få ordning på svensk ekonomi under den djupa ekonomiska kris som hotade själva grundvalen för den svenska välfärdspolitiken under mitten av 90-talet.

Nu skulle inte Altstadts dillerier i LO-tidningen Arbetet inför EU-valet vara något som helst problem, om det inte vore så att de är ett tecken i tiden på att något inte står rätt till med den fristående socialdemokratiska opinionsbildningen våren 2014.

Vi har Arenagruppen, där Dagens Arenas politiska chefredaktör loggar in på Facebook och skriver om sin arbetsplats på ett sätt som gör att tankarna mer går till en påtänd haschpundare som hittat en ny e-handelssajt i Holland där man kan beställa varuprover på lustiga svampar, än en person som har klart för sig att en av de viktigaste uppgifterna för en socialdemokratisk politisk chefredaktör är att hålla rent vänsterut mot kommunister och annan avgrundsvänster, oavsett vilken beklädnad de valt för dagen.

Ät

Men minnet är kort på Dagens Arena. Det var när Mona Sahlin av socialdemokratiska vänsterkrafter inom partiet och bland LO-facken tvingades på ett oönskat samarbete med Lars Ohly och Vänsterpartiet som valförlusten 2010 beseglades.

På Twitter har det svensk-norska joint venture-projektet Politism, finansierat av LO och utvecklat av den ledande norska privatägda och vinstdrivande mediekoncernen Schibstedts folk i Sverige, firat ständiga triumfer i form av allt högre besökssiffror efter lanseringen. Men detta försök att skapa en slags Aftonbladets ledarsidas ungdomsgård där dagens Unga Örnar kan häcka, havererade ideologiskt redan från dag ett när ledarsidans chef Karin Pettersson, som själv har arbetat som politisk sakkunnig på finansen och på nära håll sett efterdyningarna av 1990-talskrisen och därmed förstår vikten av att driva en långsiktigt stabil och ansvarsfull ekonomisk politik för att säkra den svenska välfärden, anställde Eric Rosén som chefredaktör.

Rosén är retoriskt och journalistiskt och kulturellt och politiskt och samhällsekonomiskt skolad på sajten Nyheter24. Han är en av få personer som med trovärdighet kan hävda att han i sin dagliga opinionsbildande gärning står till vänster om kultursidans chef Åsa Linderborg. Han har dedikerat sitt liv, som han i mycket lever genom Twitter, åt att omväxlande hata privata välfärdsbolag och välfärdsföretagare, och däremellan låta som en bekymrad söderhipster som inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till detta med genus, intersektionalitet och trendiga feministsnubbar som flörtar med de yngre akademiskt välutbildade kvinnorna i Feministiskt initiativs medlemskader.

mediemän

Aftonbladets ledarsida har under Karin Petterssons ledning samtidigt skruvat upp tonläget till nivåer som vida överstiger det ljud som du får uppleva om du står bakom en Boeing 747 som just ska till att starta. När hon försökte introducera den spännande internationella debatten om den franska nationalekonomen Pikettys uppmärksammade och hett omdebatterade bok gjorde hon det under den lågmälda rubriken ”En atombomb i den politiska debatten”.

Vid sin sida på ledarredaktionen har hon stridskamraten från kampanjavdelningen på 68:an, det socialdemokratiska partikansliet. Där arbetade hon i sin egenskap av kommunikationschef tillsammans med Anders Lindberg fram, och implementerade, den kommunikationsstrategi som kraftigt bidrog till den socialdemokratiska valförlusten 2010. 

Anders Lindberg skrev i sin tur in sig ledarsidans moderna historia när han på fullt allvar hävdade att personalen på den liberala tankesmedjan Timbro delar världsbild med den norska fascisten och massmördaren Anders Breivik och alltså förespråkar massmord på barn och ungdomar, i varierande grad.

Lindberg har också försökt försköna sin egen historia som välfärdsanalytiker i spåren av Caremaskandalen, lite på samma sätt som när Linderborg vägg i vägg på kulturen försökt skriva om Lenins historia. I en ledare som Lindberg skrev och publicerade om kissblöjorna på äldreboenden har i efterhand en bisats tagits bort. Den låg med i den ursprungliga texten på ledarsidan, men finns nu av någon anledning inte kvar i den nuvarande versionen av artikeln på Aftonbladets sajt.

(Jämför skärmklippen nedan.)

gamla

-----

nya

Det är alltså dessa personer som är ledande röster i den fristående socialdemokratiska opinionsbildningen i pressen. (Och då har jag ändå inte tagit med Greider i uppräkningen.) Deras samlade röster ger en mycket ensidig bild av dagens socialdemokrati. En bild som inte heller överensstämmer med den bild man får om man som jag dagligdags har kontakt med socialdemokratiska kommunpolitiker runt om i landet.

Låt mig ge ett exempel: kommunalråden Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström i EU-valet i Luleå 2014. Dessa pragmatiskt orienterade och stabilt förankrade socialdemokrater har i sin kommun genomfört en politik och drivit en kampanj som satte stopp för SD:s framgångsvåg, som annars flyttat fram positionerna rejält i kommunerna runt om i landet. I Luleå gick S däremot mot strömmen i årets EU-val, och stärkte sina siffror. Så här förklarar Niklas Nordström Luleåsossarnas framgångar i valet, samtidigt som han formulerar en strategi för att möta SD:s frammarsch i väljarkåren.

Det är inte konstruktivt att förtränga alla som röstat på Sverigedemokraterna”, skrev han i en krönika i Göteborgsposten i tisdags och fortsatte; ”När jag tittar på siffrorna för Luleå så kan jag ändå konstatera att SD:s framgångar är mindre, 6,1 procent mot riksresultatet 9,7 procent Att det är så tror jag beror på att samhällskontraktet är starkare här. Arbetslösheten är med sina ca tre procent låg, framtidstron är god och kvaliteten i den offentliga servicen hög. /…/ Jag säger ofta att det gäller att skilja på Sverigedemokraterna som parti med dess företrädare och de som röstat på SD. Det är ingen konstruktiv väg att ytterligare stänga ute eller förtränga alla de som röstat på Sverigedemokraterna. Den strategin har visat sig fungera dåligt. Istället blir det än viktigare att se till att samhällskontraktet stärks igen. Att solidaritet och rättvisa faktiskt är modernt och en garanti för att vi ska slippa högerpopulister och rasister i våra parlament.”

Om Socialdemokraterna vill vinna valet i höst ska de nog lyssna på råden från den pragmatiska S-firman Stålnacke och Nordström som tillsammans med deras nyligen avgånga företrädare Karl Petersen fått Facebook att göra en stor Europaetablering i kommunen, och genom en framgångsrik lobbykampanj nyligen fått igenom ett löfte om sänkt elskatt för att lägga grunden för ännu fler datacenter i Luleå med omnejd framöver. De apostroferas i sin tur av den enda kvarvarande pragmatiska högersossen i svensk press, Widar Andersson på Folkbladet i Norrköping. Fast det är klart. Widar är en så kallad köpedebattör och därmed inte en person att lita på. Och Niklas Nordström borde egentligen ha varit utesluten ur partiet sedan lång tid tillbaka.

Eller så kan de välja att lyssna på i tur och ordning Dagens Arena, Politism och Aftonbladets ledarsida. Men minns då det ovan nämnda, att den sistnämnda gruppen i trion en gång fått chansen att göra det för ledarskribenter mycket ovanliga: själva leda en valkampanj från insidan, år 2010. Minns då också utfallet av deras arbete i den valrörelsen när de nu sitter på Schibsteds läktare och med hög och tvärsäker röst delar ut goda råd till Socialdemokraterna om hur partiets företrädare bör agera för att vinna valet i höst.

Problemet är att dessa högröstade socialdemokratiska vänsterpopulister saknar en motvikt i form av mer verklighetsförankrade och pragmatiskt orienterade opinionsbildande socialdemokrater fast förankrade i mittfåran och till höger i partiet. Och det förskjuter debatten på ett sätt som gör att den alltmer saknar kontakt med den politiska verkligheten både inom och utom det socialdemokratiska partiet. Därmed blir debatten också missledande för de vanliga läsare som följer den. Och det är dålig opinionsjournalistik, ty en god sådan ska vägleda läsaren, inte missleda honom eller henne som den gör nu.

Something is rotten in the state of the Sweden”.