Varje gång ”gender” nämns kör EU-förhandlingarna fast

I förra veckan när Frankrikes vice EU-minister Clément Beaune var på statsbesök i Polen nekades han ett inplanerat besök i staden Kraśnik, som är en så kallad ”zon fri från hbtq-ideologi”. Polska myndigheter hänvisade till coronaläget, men det trodde inte fransmannen på.

Sedan två år tillbaka har en rad polska kommuner och provinser – sammantaget ungefär en tredjedel av landet – utropat sig fria från ”hbtq-ideologi”. Det började som en reaktion på att Warszawas liberala borgmästare skrivit under en deklaration för hbtq-rättigheter och meddelat att huvudstaden skulle inkludera homosexualitet i skolornas sexualundervisning.

I somras bestämde EU-kommissionen att sex ”hbtq-fria” polska städer inte får EU-bidrag från ett program för europeiska vänorter, eftersom städerna bryter mot EU:s värderingar.
De polska borgmästare och politiker som utropat sina hemorter som ”hbtq-fria” säger att de vill motverka att samkönade relationer normaliseras i samhället och i stället stärka traditionella familjer.

Ungefär samma syfte ligger bakom den lag i Ryssland som sedan 2013 förbjuder ”homosexuell propaganda” riktad till barn. En lärare i Moskva får inte visa sina elever en bok med bilder på familjer med två föräldrar av samma kön, till exempel.

Det skulle inte vara förenligt med EU-rätten att förbjuda skildringar av homosexualitet i barnböcker, som i Ryssland. Litauen försökte införa en liknande regel för ett tiotal år sedan, men efter EU-kritik skrevs lagen om.

I förra veckan, strax efter den franske ministerns misslyckade Polenresa, antog EU-parlamentet med stor majoritet en resolution – en åsiktsyttring – som symboliskt utropade hela EU till en ”frizon för hbtq-personer”, i protest mot utvecklingen i Polen.

Bland de svenska ledamöterna röstade samtliga för resolutionen, förutom Sverigedemokraterna som lade ned sina röster. I EU-parlamentet samarbetar SD med det polska regeringspartiet.
Det finns i dag en stor skillnad mellan öst och väst i synen på sexualitet och relationer. I stora delar av Västeuropa är det okontroversiellt att en toppolitiker är öppet homosexuell. Den franske ministern Clément Beaune är det, Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel likaså, och de förra irländska och belgiska premiärministrarna Leo Varadkar och Elio Di Rupo – för att bara nämna några.

Skillnaden mellan EU-länder i synen på hbtq-frågor verkar fördjupas och få större politisk tyngd ju mer de diskuteras. Och i dag diskuteras de klart mer än tidigare i EU: En snabb sökning i arkiven visar till exempel att EU-parlamentet under åren 2004–2009 bara antog två resolutioner som innehöll ordet "homosexuell", men hela 50 stycken åren 2014–2019.

Denna ökade polarisering inom EU mellan konservativa och liberala, med allt större fokus på symboler och ordval, går bortom åsiktsyttringar. Till exempel har Istanbulkonventionen, ett internationellt initiativ för att införa gemensamma lägstaregler mot kvinnomisshandel, fastnat i EU-maskineriet på rent semantiska grunder.

I stort sett alla EU-förhandlingar kör fast varje gång ordet ”gender” (genus) som i ”gender equality” över huvud taget står med i papprena. Regeringarna i Ungern och Polen, ibland också Bulgarien, protesterar systematiskt. Ordet genus har blivit en symbol för ett helt paket med värderingar som de värjer sig mot.

En annan lag som blockeras är den nya diskrimineringslag för hela EU som föreslogs 2008. Tanken med den är att utöka skyddet mot diskriminering, bland annat på grund av sexuell läggning, exempelvis i utbildningsväsendet och på bostadsmarknaden. Men mer än tio år senare har lagen fortfarande inte kunnat antas eftersom den kräver att samtliga 27 EU-regeringar är överens.

År 2000 antogs den EU-lag som gör det olagligt att diskriminera inom arbetslivet på grund av sexuell läggning. Det är den lagen som utgör lägstareglerna för hela EU. Frågan är om den ens hade kunnat antas i dag.