Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommentar

Var varsam med orden – överlevarna är sköra

Publicerad: 3 oktober 2018, 17:30

Att kalla de överlevande för vänsterns bulvaner är ovärdigt, skriver DS politiska kommentator Margit Silberstein.

Jag tänker på Roman Freund i dessa dagar, när Auschwitz och dess överlevare har blivit ett slagträ i den inrikespolitiska debatten. Nyligen lämnade han jordelivet. De flesta vet inte vem han var, men jag glömmer honom aldrig.


Ämnen i artikeln:

AnalysAnalysFörintelsen

År 1995 reste jag och Roman Freund till Auschwitz-Birkenau för att göra en SVT-film som skulle uppmärksamma 50-årsminnet av Auschwitz befrielse. Roman Freund var 15 år, ett barn, när han satt fånge i koncentrationslägret som blivit själva sinnebilden för ondska och död. Nu skulle han återvända för första gången sedan befrielsen för att vara min vägvisare i det som var helvetet på jorden. Själv gick jag i min mors fotspår i Auschwitz, där stora delar av hennes familj utplånades.

På planet på väg till Krakow i Polen blev vi serverade champagne. ”Aldrig hade jag trott att jag skulle sitta och dricka champagne på väg till Auschwitz”,
sa Roman. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta, jag gjorde nog båda delarna.

Som jag lärde känna Roman de kommande dagarna var det sådan han var. Med lätt ironi, ibland cynism, hanterade han sin tunga börda, minnet av Auschwitz som plågade honom hela livet. Han var historiker, kanske var det därför han talade så sakligt om den systematiska industrin kring morden i lägret. Han berättade om den sjungande tråden – vilket låter poetiskt, men det var det elektriska taggtrådsstängslet som vibrerade så att det lät som om det sjöng. Utan att röra en min beskrev han hur fångar slängde sig mot taggtråden för att ta sina liv. Det hände med jämna mellanrum. Hans torra, korthuggna beskrivning av hungern. ”Vi åt gräs, om vi fick tag i det.” Om törsten. ”Vi slickade på snö.” Hans känslobefriade sätt att tala blev ännu mer berörande än om han förstärkt orden med adjektiv.

När vi lämnade Polen kändes det som om jag aldrig mer skulle bli densamma igen, trots att jag i tanken varit i Auschwitz tusentals gånger. Nu hade jag på riktigt besökt platsen som hemsökt min fantasi ända sedan jag var liten. Roman Freund verkade märkligt kontrollerad och till synes opåverkad. Jag minns att jag förundrades över det. Tills jag en tid senare fick veta av hans familj att reaktionen kommit senare, när han var tillbaka i Sverige igen.

Det syns inte på människor att de överlevt Auschwitz. Men de är inte som andra. Det kan man inte vara efter att ha upplevt Auschwitz.

Nu har överlevarna plötsligt hamnat på slagfältet i en märklig och hetsig debatt om huruvida vänstern använder dem som överlevde Förintelsen som ett slagträ i sin iver att dra svenska paralleller till 1930-talets Tyskland. Upprinnelsen är en ledare i Göteborgs-Posten, där Alice Teodorescu kallar de överlevande för vänsterns bulvaner. Jag är förstås ingen talesperson för de överlevande, men jag föreställer mig att de inte vill buntas ihop och bli påklistrade nedsättande etiketter. Låt dem vara! De är sköra. Jag tror absolut inte att Teodorescu har onda avsikter – men bulvaner, det är ovärdigt. Roman Freund kämpade för att behålla sin inre kärna, sin värdighet.

”Har du en gång förlorat din värdighet och självrespekt får du den inte tillbaka”, sa han till mig under besöket i koncentrationslägret.

Auschwitz används ofta som en måttstock för olika sorters lidande. Varför? Åsa Romson (MP) gjorde det när hon likställde flyktingars situation på Medelhavet med Auschwitz. För att en jämförelse med koncentrationslägret ska vara relevant måste man förstå vad det var att befinna sig där. Bara de som var där vet hur lukten av bränt kött känns, som Roman Freund formulerade det.

En del tycker att både de överlevande och deras omgivning är överkänsliga. Kanske det. Men vad kostar det att vara lite försiktig? Jag får ofta frågan i sådana här sammanhang om man kan skämta om allt. Kan man skoja om Auschwitz? För mig är svaret: Måste man skämta om allt?

Det börjar bli en utsliten formulering att det snart inte finns några kvar som kan berätta. Roman Freund återkom flera gånger när vi var i Auschwitz till frågan: ”Hur kan man förneka att gaskamrarna fanns? Krematorierna? Jag finns ju och jag var där.”

Nu finns inte Roman Freund längre. Och inom en inte alltför avlägsen framtid blir det tyst, ingen är kvar att vittna. Jag tror att det då blir ännu viktigare att vara varsam med orden, när ingen som var där kan bemöta dem.

Margit Silberstein, Politisk kommentator, skriver varannan vecka i Dagens Samhälle.

Ämnen i artikeln:

AnalysAnalysFörintelsen

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev