Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommentar

Vägen från hjälte till syndabock är kort

Publicerad: 20 mars 2019, 19:00

Om syftet med en valanalys är att dra slutsatser för framtiden är det inte så fruktbart att lägga skulden på andra, skriver DS kommentator Margit Silberstein.

Varför gjorde Moderaterna sitt sämsta val förra året sedan katastrofvalet 2002? En stor del av skulden läggs på Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf i en eftervalsanalys, som gått nästan obemärkt förbi.


Ämnen i artikeln:

PolitikAnalys

Efter att Fredrik Reinfeldt avgått som partiledare 2014 föll Nya Moderaterna ihop som ett korthus. Partistämman i Karlstad, där Anna Kinberg Batra valdes till partiledare, var en uppgörelse med det som Reinfeldt stått för – inte minst migrationspolitiken. Tillfälliga uppehållstillstånd var den främsta beståndsdelen i den nya politiken. ”Nu tänker jag se till att det blir verklighet”, utropade Kinberg Batra från talarstolen och ombuden jublade. Så blev det och det är en politik som gäller än i dag.

Men Moderaterna belönades inte av väljarna. Partiet ändrade migrationspolitiken i grunden och väljarna var medvetna om det. Men de trodde inte att förändringen var på allvar efter Fredrik Reinfeldts öppna hjärtan-politik, är slutsatsen i eftervalsanalysen. Det handlade inte ens om dålig kommunikation eller otydlighet, som brukar vara det vanliga svaret i sådana här sammanhang. Väljarna kände inte längre tillit till Moderaterna. Därför vandrade en skock hellre i väg till Sverigedemokraterna.

Fredrik Reinfeldt kritiseras för att han hastigt och abrupt meddelade sin avgång redan på valnatten. Det försatte partiet i en svår sits, konstateras det i valanalysen. Ledarskiftet gick så fort att partiet inte i lugn och ro kunde analysera läget. Fredrik Reinfeldt behövde inte stå till svars för den förda politiken. Det blev i stället Anna Kinberg Batra som fick göra det. och det var ingen bra start för vare sig henne eller partiet.

Samtidigt som Kinberg Batras efterträdare, Ulf Kristersson, gjorde allt för att försöka övertyga väljarna om att Moderaterna menade allvar med sin nya migrationspolitik, trädde Annie Lööf in på scenen och ödelade det som redan var skört, som Moderaterna ser det. Ett knappt halvår före valet sa hon och Centern ja till att ensamkommande unga skulle få en ny chans i Sverige. Ulf Kristersson blev rasande. Annie Lööf förstörde det förtroende han försökte bygga både i förhållande till Moderaterna och till Alliansen. Jimmie Åkesson fick ett trumfkort alldeles gratis: en röst på Moderaterna är en röst på flyktingkramaren Annie Lööf. Vad hjälpte då Ulf Kristerssons löfte till väljarna: Ni kan lugnt rösta på oss, vi kommer aldrig att acceptera Centerns migrationspolitik.

Centerns agerande var skadligt för både Moderaterna och Alliansen som regeringsalternativ, sägs i valanalysen. Det gynnade Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, som fick vad de ville: en kluven allians. Berättelsen om vem som bär skulden till splittring och att Alliansen inte kunde bilda regering pågår fortfarande. Hur det är med den saken ligger väl i betraktarens ögon. Men om syftet med en valanalys är att dra slutsatser för framtiden är det inte så fruktbart att lägga skulden på andra. Hur de beter sig kan man ju inte ändra på. Och vad skulle Annie Lööf göra? Skulle hon kunna överge det hon uppenbarligen trodde på, och samtidigt se sig själv och väljarna i ögonen?

Lööf står i valanalysens skottglugg. Där återges hennes uttalande att det skulle slänga ut Sverige i en politisk cirkus om Alliansen lade fram en gemensam alliansbudget. Hon anklagas också för att ha undergrävt Anna Kinberg Batras förtroende när hon sa att moderatledaren skickat ett sms med beskedet om den förestående presskonferensen, där Kinberg Batra redogjorde för ett nytt förhållningssätt till Sverigedemokraterna. Sanningen var, enligt valanalysen, att de två partiledarna talats vid i telefon.

Decemberöverenskommelsen beskrivs som förödande för partiet – ett annat avgörande skäl till att väljarna förlorade förtroendet för Moderaterna. Här får sig Fredrik Reinfeldt ännu en skopa. Förankringen var ”minst sagt bristfällig” och sköttes av en partiledningen som var på utgång. Partistyrelsen informerades på morgonen den 27 december några timmar före presskonferensen. Telefonmötet leddes av Fredrik Reinfeldt. Ingen reserverade sig, vilket inte är förvånande eftersom partistyrelsen i praktiken ställdes inför fullbordat faktum.

Det är hårda tag i politiken. Vägen från toppen som den mest framgångsrike moderatledaren genom tiderna till syndabock är kort.

Margit Silberstein, Politisk kommentator, skriver varannan vecka i Dagens Samhälle.

Ämnen i artikeln:

PolitikAnalys

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev