Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommentar

Vad kommer vi att minnas av Almedalen?

Publicerad: 26 juni 2019, 17:00

Återstår att se vad som lever vidare efter politikerveckan 2019 skriver DS kommentator Margit Silberstein.

Almedalen har sett och hört mycket genom årtiondena. Jippon, utspel, men också riktig politik. På söndag drar årets politikervecka igång igen med Per Bolund, Miljöpartiets nye språkrör på scenen.


Ämnen i artikeln:

Analys

Jag har varit i Almedalen fler gånger än jag har koll på och bevakat det som skälls för att vara ett jippo, en fest för eliten, som ägnar en vecka åt att mingla med ett glas rosévin i handen. Även om antalet seminarier, debatter och föredrag vuxit ohämmat och boendepriserna är en skymf för människor i allmänhet är politikerveckan för mig något fint, där man möts och i bästa fall lär sig något. Men i år ser det ut som om både organisationer och redaktioner drar ned på närvaron. Stefan Löfven dyker inte upp, han ska resa runt i Sverige istället och träffa ”vanligt folk”.

Några Visbyveckor har passerat ganska obemärkt, en del har etsat sig fast. Jag glömmer inte en tidig morgon valåret 2010, när dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, gråtande och skör, i en dramatisk och självutlämnande presskonferens räknade upp namnen på sina barn som skäl till att han plötsligt skulle lämna regeringen. Bakgrunden var, enligt Littorin, en medialt uppmärksammad vårdnadstvist och, skulle det visa sig, uppgifter i tidningen Aftonbladet om sexköp. Därefter försvann Sven Otto Littorin från både Almedalen och politiken.

Sju år tidigare fick Maud Olofsson springa gatlopp efter att hon gett uttryck för att hon inte på allvar förstått Hitlers folkmord på judar. I samband med folkomröstningen om EMU hade Centern bjudit in en brittisk EMU-motståndare, som jämförde eurons utbredning med Hitlers tredje rike. Det väckte stor uppmärksamhet och Maud Olofsson pressades på om hon höll med. Till att börja med tog hon inte avstånd, hon sa istället att Hitler gjorde tokiga saker – låt oss ta lärdom av de tokigheterna.

Pengar luktar inte, sägs det. Men en sommar luktade det rök i Almedalen av pengar, som brann. Det var Gudrun Schyman, som satte eld på 100 000 kronor, över en grill med ett par brinnande vedklabbar. Hon ville rikta fokus mot löneskillnaden mellan män och kvinnor med sitt tilltag. Det var nog inte så många som förstod att bålet handlade om orättvisa. Istället upprördes människor över föreställningen, iscensatt av partiledaren med en osviklig förmåga att fånga strålkastarljuset. Uppmärksamhet fick både hon och Feministiskt Initiativ, men det räckte inte för att bana vägen till riksdagen.

Brinnande pengar och Hitlers tokigheter lever kvar som minnen från Almedalen, liksom Göran Hägglunds tal om verklighetens folk, Håkan Juholts lansering av begreppet ”social demokrati”, Åsa Romsons beskrivning av vita medelålders män som miljöbovar och förre moderatledaren Bo Lundgren, som försvann valåret 2002. Lundgren åkte visserligen till Visby, men han höll inget politiskt tal. Enligt Moderaternas spinndoktorer skulle den dåvarande ledaren ”ransoneras” . Ingen kunde svara på var Bo Lundgren befann sig eller vad han gjorde. Ända tills en tidning hittade hela familjen på en badstrand.

Men 1993 hände något som blev politik på riktigt och som lever kvar än idag. Det började på Socialdemokraternas ekonomisk-politiska seminarium, när nationalekonomen Anne-Marie Pålsson förde fram en idé om skatteavdrag för hushållsnära tjänster, som skulle leda till att fler fick jobb och att dubbelarbetande kvinnor gavs avlastning, enligt Pålsson. En hetsig och känsloladdad debatt drog genast igång om privilegier för de rika, som skulle låta sig betjänas av pigor. Men 14 år senare kunde Anne-Marie Pålsson som moderat riksdagsledamot rösta ja till Rut-avdraget.

Sommaren 2006 hände också något som fick betydelse på riktigt. Det var första gången som de fyra borgerliga partierna gick till val tillsammans som en allians. En tidig morgon kallade de till presskonferens. Något stort och viktigt skulle presenteras. Alliansledarna var upprymda, inte minst Göran Hägglund, som sågs som vinnare av det som förestod. Alliansen hade gjort upp om att skrota fastighetsskatten. Socialdemokraterna fnyste. Men Göran Persson skulle senare hävda att det var den dagen, den 4 juli, som Socialdemokraterna förlorade valet. Han skrev i sina memoarer ett år senare att han skulle ha svarat med att frysa fastighetsskatten. Men att han inte orkade köra över Pär Nuder, som var finansminister.

Återstår att se vad som lever vidare efter politikerveckan 2019.

Margit Silberstein

Ämnen i artikeln:

Analys

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News