Taskig bollkänsla spär på konflikten om EU:s budget

Under två år har EU-länderna förhandlat om unionens nästa flerårsbudget, som ska gälla för 2021–2027. EU-kommissionen lade fram sitt förslag i maj 2018 och tanken var att klubba budgeten innan detta år är slut.

Men sedan kom corona. Och den här veckan lägger kommissionen fram ett helt uppdaterat budgetförslag, som bland annat innehåller ett krispaket för det virusdrabbade Europa.

Coronakrisen har ändrat given. Tyskland, som tidigare sällade sig till en ”budgetrestriktiv” grupp länder tillsammans med Sverige, Danmark, Österrike och Nederländerna, har gjort en U-sväng och vill nu, tillsammans med Frankrike, att EU i stället storsatsar sig ur krisen.

Förra veckan presenterade förbundskansler Angela Merkel och president Emmanuel Macron ett gemensamt initiativ för att hjälpa EU-länder och industrier som drabbats hårt av lågkonjunkturen.

Huvudnumret är en stödfond på 500 miljarder euro – utöver de krisåtgärder som EU redan har klubbat. Tanken är att EU ska ta upp gemensamma lån på marknaden och sedan betala ut pengarna till behövande EU-länder i form av bidrag.

Det är inte alltid man är medveten om när historia skrivs. Men kanske var det tysk-franska utspelet faktiskt ett historiskt ögonblick. Det är nämligen första gången som Tyskland – EU:s största och rikaste land – öppnar dörren för gemensam skuldsättning inom EU, i förlängningen en europeisk finanspolitik.

Frankrike, Spanien och Italien har länge sagt att de EU-länder som drabbas hårdast av corona inte kommer att klara att bära den framtida skuldbördan själva. Så om euron, och kanske hela EU-samarbetet, ska överleva måste länderna hjälpas åt.

När det tysk-franska initiativet presenterades i förra veckan uttryckte Angela Merkel detta tydligt: Nationalstaten klarar inte den här krisen ensam, Tyskland klarar sig inte utan EU, och EU-samarbetet måste stärkas.

EU:s långtidsbudget måste dock godkännas av samtliga 27 medlemsstater. Sverige och andra nordeuropeiska länder är motståndare till idén om gemensamma skulder. Och länderna i det forna östblocket lär ogilla att mer EU-pengar styrs om till Sydeuropa.

Men ett tabu är i alla fall brutet.

Det dröjde en vecka innan svaret kom från Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike. Länderna, som i EU:s budgetförhandlingar kallas ”de sparsamma fyra”, vill att den totala EU-budgeten inte växer. I stället ska de akuta behoven lösas genom att en större del av sjuårsbudgeten används de närmaste åren.

De föreslår också en nödfond för coronakrisdrabbade länder, men utan att precisera storleken. Nödfonden ska i de sparsamma fyras tappning bara kunna ge lån, inte bidrag. Varje euro som EU lånar upp på finansmarknaden, och i sin tur lånar ut till Italien eller Grekland, ska alltså betalas tillbaka. Dessutom kommer lånen med krav på strukturreformer i mottagarländerna.

Därmed har den puttrande konflikten om EU:s nästa långtidsbudget fördjupats avsevärt. Det handlar nu inte bara om storleken på budgeten och fördelningen av pengarna. Utan om själva EU:s framtid, om federalism kontra mellanstatligt samarbete. Och två läger har utkristalliserat sig.

De ”fyra sparsamma” skriver också i sin inlaga att de vill behålla sina budgetrabatter. Det måste man, med en sportmetafor, kalla dålig bollkänsla.

När Storbritannien var med i EU fick landet rabatt på sin EU-avgift, eftersom det ansåg sig få för lite tillbaka från EU-budgeten jämfört med vad det betalade in. Den brittiska rabatten betalades av övriga nettobetalare, men de ”sparsamma” länderna fick efter ett tag ”rabatt på rabatten”. Efter brexit vill EU-kommissionen att alla rabatter ska väck.

Det är som det ska att varje regering försvarar sitt eget lands ekonomiska intressen i EU. Men att i en diskussion om Europasamarbetets framtid dra upp och försvara sina egna privilegier är ostrategiskt. Det gör det alltför lätt att avfärda de fyra ländernas principiella idéer som rent egenintresse.