Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag06.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Kommentar

Silberstein: Vem har sagt att politik är en gäspning?

Publicerad: 14 juni 2017, 22:10

Riksdagsåret har varit dramatiskt. Ett myteriförsök när partiledaren var på andra sidan Atlanten. Jan Björklund utmanades i direktsändning i TV. Sverigedemokraternas stöd ökar bland utrikes födda. Och den röda tråden – vår stackars nation – hur ska Sverige styras?


Ämnen i artikeln:

AnalysAnalys

Riksdagsårets sista partiledardebatt är avverkad, snart är det sommarlov. Partiledarna åkte till Järva för att delta i Järvaveckan, det som kallats för Almedalens konkurrent. Förra året var det bara Gustav Fridolin som tog sig till förorten. I år ville alla vara där. Politikernas nya mantra om att fånga människors oro är till stor del en spegling av deras egen oro över att det finns världar som inte är integrerade i resten av samhället. Världar som Nya Moderaterna på Per Schlingmanns tid döpte till Utanförskapet.

Där arbetslösheten är mångdubbelt högre än bland inrikes födda. Och till politikernas riktigt stora ängslan visar SCB:s senaste mätning att bland dem som är födda i ett annat land är Sverigedemokraterna tredje största partiet, efter Socialdemokraterna och Moderaterna. Allt fler utrikes födda följer alltså samma mönster som inrikes födda och sympatiserar med Sverigedemokraternas hårda flyktingpolitik. De som redan varit i Sverige en tid befarar kanske att omgivningens oro inför den omfattande flyktinginvandringen hösten 2015 kan gå ut över dem också.

Integrationen har varit ett genomgående tema under riksdagsåret. Uppdelningen har blivit än skarpare mellan dem som är innanför och de som är utanför. Det som på 1990-talet var en storstadsföreteelse har spritt sig till mellanstora och små kommuner ute i landet. Enligt forskning vid Linneuniversitet är den viktigaste förklaringen till den ökade segregationen att de som är födda i Sverige flyttar ifrån områden med många utomeuropeiska invandrare. De som flyttar först är högutbildade och höginkomsttagare, vilket leder till att den etniska segregationen sker parallellt med den ekonomiska. I USA kallas det ”White Flight” när vita flyttar ifrån områden där svarta flyttar in.

Politik är en blandning av engagemang, elakt spel, passion och svek, en cocktail som riksdagsåret marinerats i lite mer än vanligt. Efter kupplaner i Moderaterna tvingades Anna Kinberg Batra upp på den offentliga scenen och lovade att hon ska bli tydligare och rätta till sin personlighet så att hon verkar mera avslappnad i fortsättningen. Anna Kinberg Batra sitter kvar, men på nåder. Hur det blir avgörs dock mindre av stil och mer av procentsatserna i opinionsmätningarna. Jan Björklund kan inte heller riktigt njuta i hängmattan efter att Birgitta Ohlsson och hennes stödtrupper gått till attack. Birgitta Ohlssons andemening är att hon är bättre på att attrahera liberala väljare till partiet än Jan Björklund. Blir hon partiledare får alltså Annie Lööf se upp.

Sverigedemokraterna är näst största partiet i flera mätningar och tuppkammen växer. Allt oftare hör man Jimmie Åkesson tala om sig själv som Sveriges näste statsminister. Partiet har under hela riksdagsåret varit som en svart skugga som allianspartierna inte kan skaka av sig, den är hack i häl på dem hela tiden. Partiet som ingen vill ha med att göra är samtidigt den djupaste källan till konflikt inom Alliansen, som klyfts i sina beståndsdelar på grund av Sverigedemokraterna.

Allianspartierna har inte ens en gemensam grund att stå på, eftersom de är oense om hur de tillsammans ska kunna styra Sverige och hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. De är inte heller eniga om hur de ska opponera. I månader har de utan resultat förhandlat med varandra om hur de ska sticka hål på regeringens budget för att stoppa skattehöjningar. Tiden rinner ut. Att Anna Kinberg Batras inbjudan till alliansledarna att komma hem till henne i Nacka blev nationaldagens nyhet säger något om läget i Alliansen.

Motståndarnas panik gör att Stefan Löfven kan sitta lugnt på första parkett och se på när alliansledarna gör jobbet åt honom. Alliansen ser ut att implodera och en socialdemokratisk ledares högsta önskan går i uppfyllelse; en splittrad borgerlighet, som inte framstår som ett regeringsalternativ.

Sverige måste ju styras och kanske grabbar någon på andra sidan blockgränsen tag i Stefan Löfvens utsträckta hand. Men tänk om Löfven ångrar sig och går vänsterut i stället efter att han sett Jeremy Corbyns framgångar på den vägen?

Margit Silberstein, politisk kommentator, skriver i DS varannan vecka

Ämnen i artikeln:

AnalysAnalys

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev