Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommentar

Shekarabi kan inte riva kontraktet

Publicerad: 25 september 2019, 15:06

Ardalan Shekarabi hittade ett samhällskontrakt för mycket skriver DS kommentator Cecilia Garme.

Foto: Miriam Klyvare

Ardalan Shekarabi öppnade Socialdemokraternas kassaskåp och hittade ett samhällskontrakt för mycket.


Ämnen i artikeln:

PolitikAnalysArdalan Shekarabi

Förra veckan var oppositionens värsta på länge. Samtidigt som en allvarsam socialdemokratisk finansminister lade fram en budgetproposition i en fallande konjunktur, åkte partiledarna för M, KD och L på kändispartyresa. Det såg ut som smitning.

Samtidigt var det en av borgerlighetens bästa veckor någonsin, eftersom budgeten vid dna-test befanns vara just borgerlig. Den högsta formen av back-seat driving är förstås att festa med Bindefeld i baksätet och ändå bli körd dit man vill.

I skuggan av dessa händelser lade Ardalan Shekarabi ut en Facebookpost som uppfattades som en kandidatur till partiledarposten. Den stora skrällen var inställningen till migration. Ardalan Shekarabi är inte flyktingfientlig. Han har hittat en ny position: flyktingförsiktig. En som är rädd om flyktingar men varnar för samhällskonsekvenser om de blir för många. Och Shekarabi fick genast stöd av andra socialdemokratiska flyktingförsiktiga, som kommunalrådet Jimmy Jansson i Eskilstuna.

Omorienteringen i svensk politik följer en logik som historikern Lars Trägårdh har lyft fram. Vi har inte ett samhällskontrakt i Sverige utan två. Det ena, ingånget 1932, är folkhemmet. Där anges en värdegemenskap och vision (jämlikhet), en leverantör (välfärdsstaten) och en finansiering. Man jobbar och betalar skatt, då får man också del av den generella välfärden. Ett sammanhängande system, upprättat inom nationalstaten.

Det andra är mer svårdaterat – 1970-talet? – då ett mer universalistiskt samhällskontrakt ingicks. Förmånstagarna blev alla som behöver, även utsatta människor från andra länder. Till skillnad från folkhemmet är detta samhällskontrakt inte automatiskt ihopkopplat med en modell för finansiering. Nu har det fungerat ändå, dels eftersom Sverige har haft råd. Men också för att det finns ett starkt socialt arv av universalism som är mycket äldre än välfärdsstaten. Gamla, föräldralösa, vanföra, fattiga och andra samhällets olycksbarn har alltid tagits om hand av socknarna. Som, kan man påminna om, är kommunernas föregångare.

I förra veckan gick Ardalan Shekarabi in i partiets kassaskåp, hittade dessa två kontrakt, rynkade pannan. Han är som alla vet jurist. Han fattade att de båda papperen inte var helt kompatibla. Han vet redan att landets svåraste konflikter står mellan de respektive anhängarna till dessa två papper. Han kan inte helt sonika riva ett av dem (han är trots allt jurist). Men han markerade att folkhemskontraktet ska fortsätta vara Magna Charta för Sverige – med vissa universalistiska tilläggsklausuler.

Detta är nu exakt vad Moderaterna, KD och Liberalerna har velat ganska länge. Men de är ändå inte imponerade av socialdemokratisk flyktingförsiktighet. Samtidigt som partiledarna partajade skärpte företrädarna för M (Johan Forssell), KD (Andreas Carlsson) och L (Johan Pehrson), först tonen mot regeringen i frågan om gängbrottslighet. I ett andra steg lämnade de samtalen helt och hållet. I ett tredje steg förklarade Moderaterna att de trots allt tänkte stödja regeringens 34 punkter, även om de var ”otillräckliga”.

Turerna såg mycket märkliga ut. Men oppositionen behöll i och med avhoppen möjligheten att fortsätta hävda ett tredje samhällskontrakt, mycket äldre än de båda tidigare och så djupt nedbäddat i välfärdsstaten att det ibland nästan tycks försvinna. ”Lag och ordning” är kodord för Platons gamla nattväktarstat, den som först och främst besitter våldsmonopol och skyddar medborgarnas liv och egendom. Om M, KD och L hade valt att gå fram tillsammans med regeringen i gängkrimfrågan hade SD fått scenen ganska mycket för sig själva i den fortsatta debatten om det samhällskontraktet. Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson använde faktiskt just ordet samhällskontrakt när hon intervjuades av Ekot i lördags. Under hösten kommer vi säkert att få höra det fler gånger.

Många kritiska röster höjdes mot att de politiska partierna, särskilt S och M, inte lyckades komma överens om åtgärderna mot gängbrottsligheten. Sakligt sett stämmer det ju inte, eftersom Moderaterna redan före samtalens sammanbrott hade slutit upp bakom regeringens då 18 punkter, enligt M:s Johan Forssell. När helgen var över hade konflikten kokat ned till regeringens motstånd mot visitationszoner och önskan att utreda vissa mer ingripande åtgärder innan man går skarpt med dem. Om Moderaterna därmed kan hålla kvar nattväktarstaten på den politiska agendan var helgen inte fullt så misslyckad för dem som det såg ut.

Miljöpartiet pekades ut som aktören som hade hållit tillbaka Socialdemokraterna i gängfrågan i helgen. De betraktas också som det universalistiska samhällskontraktets främsta förkämpar i Sverige. När man sammanfattar veckan som gick är det därför inte oppositionens paraplydrinkskantade motgångar det mest markanta. Utan hur hårt regeringspartiet MP är pressade i det nya politiska landskapet.

Cecilia Garme

DS inrikespolitiska kommentator

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev