Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommentar

Schyman fortsätter vara en blåslampa

Publicerad: 31 oktober 2018, 19:00

Skapa kontakt med väljarna kunde Gudrun Schyman som få, skriver DS politiska kommentator Margit Silberstein.

Säga vad man vill om Gudrun Schyman, och det gör många, men hon är en politiker av ett särskilt slag. Nu drar hon sig undan rampljuset.


Ämnen i artikeln:

AnalysAnalys

Hon släpper taget och avgår som ledare för Feministiskt initiativ med självinsikten att det är svårt för andra att synas och höras vid hennes sida. Inte många har Gudrun Schymans förmåga att ta plats, inta ett rum och att kollra bort journalister med mångordiga utläggningar. Alla politiker har sina strategier för att undvika att svara på det de uppfattar som jobbiga och obehagliga frågor. Gudrun Schymans var att använda så många ord som möjligt, en ordmassa, som bara sköljde över en, med svar, som fjärmade sig längre och längre bort från frågan. Jag minns särskilt ett tillfälle i Almedalen när jag intervjuade henne i direktsändning och bad att hon skulle uttrycka sig något så när kortfattat och hålla sig till frågorna. I efterhand uttryckte jag min besvikelse. Hon svarade med vad som verkade vara äkta förvåning: ”Men jag brukar vara mycket värre.”

Skapa kontakt med väljarna kunde hon som få. Möjligen kan man jämföra henne med Mona Sahlin i det hänseendet. När Schyman var ledare för Vänsterpartiet hade hon partikamrater i sin närhet som kunde de ekonomiska frågorna, en av politikens grundpelare. Det var vice ordförande Johan Lönnroth och gruppledaren i riksdagen Lars Bäckström som skötte själva politikens innehåll. Schyman var varken särskilt initierad eller intresserad, hon var budbäraren och kommunikatören som förde vänsterpartisterna till höjder de aldrig skådat tidigare.

I valrörelsen 1998 var hon stjärna. Vänstern fick 12 procent och blev tredje största parti. Schyman hade rest land och rike runt och besökt arbetsplatser och fackföreningar. Hon var ett svart orosmoln för Göran Persson när hon uppmanade arbetstagarna att rösta på Vänstern för att partiet stod på de svagas sida när Socialdemokraterna svek. Socialdemokraterna var illa ute den valrörelsen efter de bistra besparingsåren. När relationerna mellan Socialdemokraterna och LO var såriga och Göran Persson kallat LO för ett särintresse, trädde Gudrun Schyman in på scenen i högklackat och rödmålade läppar. Hon talade till människor på ett sätt som de kunde känna igen och identifiera sig med.

När hon berättade öppet om sina alkoholproblem framstod hon som ärlig och mänsklig. Det skadade henne inte. Tvärtom mötte hon förståelse efter att hon i ett mycket laddat framträdande i SVT berättat om det helvete hon genomled i sitt alkoholberoende.

Efter hand fokuserade Gudrun Schyman alltmer på att ställa sig på de feministiska barrikaderna och bekämpa patriarkatet. Jag minns hur man kunde höra en knappnål falla i kongresshallen i Västerås när hon 2002 höll sitt berömda talibantal, där hon jämförde svenska män med talibanerna i Afghanistan. Hon uttalade orden som blev bevingade: ”Det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Hon gick för långt, skulle det visa sig. Det blev uppror i riksdagsgruppen. Schyman fick hård kritik av ledande partikamrater, som anklagade henne offentligt för att ha skadat partiet med sitt tal. ”Folk undrar vad vi håller på med”, som en ledamot sa. När det en tid senare avslöjades att hon, ledaren för partiet som förespråkar höga skatter, fuskat med skatten och taxikvitton höll det inte längre. Fem år efter succévalet 1998 tvingades hon att avgå som partiledare.

Ett år senare lämnade hon partiet på sedvanligt storstilat Schymanvis. Klädd i rött med de högklackade på gjorde hon sorti med högburet huvud och med orden att hon tänker vara en blåslampa i häcken på patriarkatet. Hon klev alltså av från Vänsterpartiet men satt kvar på sitt riksdagsmandat, vilket provocerade de före detta partikamraterna. Under tiden som hon var politisk vilde arbetade hon med att lägga grunden för det som så småningom blev Feministiskt initiativ. Vänsterpartisterna var arga och upprörda och krävde att hon skulle lämna riksdagen. Men Schyman blev kvar i sitt rum i en korridor som blivit ett getingbo av ilskna vänsterpartister.

Omgivningens ilska rann av henne, sådan är Gudrun Schyman. Till synes tjockhudad och mycket stryktålig. Hon har avsagt sig partiledarskapet
i Feministiskt initiativ, men sannolikt har hon inte lagt blåslampan på hyllan.

Margit Silberstein, Politisk kommentator, skriver varannan vecka i Dagens Samhälle.

Ämnen i artikeln:

AnalysAnalys

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News