Regeringen jublade när katastroferna ställdes in

Man ska jubla när det går, så det gjorde regeringen på tisdagen när två möjliga katastrofer ställdes in. Pisaresultaten går uppåt för andra mätningen i rad och Statistiska centralbyrån (SCB) visade att Socialdemokraterna fortfarande ligger över Sverigesdemokraternas opinionssiffror med god marginal. Puh, sa Stefan Löfven.

De lite mindre goda nyheterna för regeringen är också två. SD har ökat med 5,5 procentenheter sedan förra SCB-mätningen i somras och blivit riksdagens näst största parti på mindre än tre mandatperioder. Och Pisamätningens enda oroande besked – likvärdigheten – har potential att ge SD mer ammunition, igen. Men för att begripa det behöver Stefan Löfven titta på en tredje mätning, med risk för att sätta tårtan i halsen.

SD:s framgångar beror mycket på att partiet fram till nyligen var det enda som ville minska invandringen. Liknande rörelser i andra länder har mött större konkurrens på just den punkten. Men på en annan punkt har de ”vanliga” partierna i Sverige alltid bjudit hårt motstånd.

Donald Trumps och Marine Le Pens väljare drivs starkt av känslan att eliter i storstan ser ned på dem. (Hillary Clinton kan ha förlorat valet på att kalla landsbygdsbor ”baskets of deplorables", ungefär ”ett gäng stackare”.) Men i Sverige har det alltid funnits förståelse för landsbygden och vad den förlorar när urbaniseringen tilltar. USA har ingen Annie Lööf som hyllar glesbygdens invånare och företagare så fort hon ser en mikrofon. Respekten har varit genuin, tillgivenheten likaså och det har funnits mycket politik bakom orden, inte bara från Centerpartiet.

Inte för att alla har trott på politiker som Annie Lööf och Stefan Löfven – SD har sina starkaste fästen utanför storstäderna. Men i Sverige finns det utjämningssystem som är potenta nog att reta upp rika kommuner i storstäderna – bevis för att ”eliten” faktiskt inte struntar i resten av Sverige.

Och det har gjorts mycket annat också. Centrala myndigheter har utlokaliserats trots kompetenstappet när personalen vägrat flytta med. Nya högskolor har öppnat ute i landet, andra har biffats upp till universitet trots akademiska protester om splittrade forskningsresurser. Landsbygden är som naturen, älskad och helig. Endast i Sverige kan stängningen av arbetsförmedlingskontor på landet få medieuppmärksamhet i nivå med en kärnkraftsolycka.

Det är bara att konstatera: utan all landsbygdspolitik hade SD kunnat vara ännu större. Nu börjar avgörande missförhållanden dock synas på skolsidan. I augusti, under dånande medietystnad, släppte långtidsutredningen en bilaga om just likvärdigheten i skolan. Den visade på uppseendeväckande stora skillnader i skolkvalitet mellan städer och landsbygd. Barn i stora städer får en betydligt bättre skola än barn på landsbygden.”Skillnaderna har dessutom tilltagit över tiden, vilket har drivit isär skolresultaten mellan stad och land”, skrev forskarna.

Om SD hade varit alerta hade Jimmie Åkesson avbrutit sin semester. Det var öppet mål för alla som vill varna för växande klyftor mellan stad och land. Men inte ens Annie Lööf ställde sig på barrikaden med Långtidsutredningens bilaga 7. Nya frågor dyker upp. Vad händer om skolförsvagning uppstår utöver de påfrestningar som en hög invandrarandel kan innebära för ett litet samhälle? Visserligen har skolor med många nyanlända eller andra svagheter fått rejäla förstärkningar av staten i pengar räknat. Men, som Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson framhöll vid tisdagens Pisasläpp: svaga skolor har fortfarande färre behöriga lärare än starka skolor.

Kan staten ens styra fram likvärdighet med den sorts skolsystem vi har? Går det att kompensera elever från landsbygden så att de får samma chanser som elever i städer? Januariavtalspartierna har ett litet andrum nu. Men inte så länge. Bara tills SD lärt sig läsa forskarrapporter och kan öppna munnen för ännu en stekt sparv med perfekt flygförmåga.