Regeringen har bestämt sig – förslag om vinsttak på gång

Vinsterna har varit en plåga, som förföljt Stefan Löfven ända sedan han övertog makten 2014 och slöt en överenskommelse med Jonas Sjöstedt om att sätta ett tak för ­vinster i välfärdssektorn. Det skedde i ett läge när Sjöstedt med tårar i ögonen fått nej av den nyblivne statsministern till att sitta i hans regering. Pakten gick ut på att Sjöstedt skulle slänga budgeten till vargarna om Löfven dristade sig till att bli en löftesbrytare om vinsterna, Sjöstedts hjärtefråga. Enkel matematik säger att regeringen behöver Vänsterns röster för att navigera budgeten genom riksdagen.

Före sommaren var det i stort sett klappat och klart – det trodde i alla fall civil­minister Ardalan Shekarabi, som hanterar frågan – att det inte skulle bli något vinststopp. Varken Shekarabi eller Löfven själv är ­besjälade av det. Planen var att, trots löften och handslag, hänga av Sjöstedt. Detta i trygg förvissning om att Vänsterns öde är att skälla och hota och gorma, men att till syvende och sist inte kunna sätta kraft bakom orden. För vad skulle partiets väljare säga om Sjöstedt bidrog till att en socialdemokratisk budget föll, och därmed hela regeringen? Enligt dem som var med på den tiden brukade ­Göran Persson på sitt mycket ­osentimentala sätt säga till Lars Ohly, när denne var mot­strävig och satte hårt mot hårt: ”Jasså, och vart ska du ta vägen? Ska du rösta med Moderaterna?” Sedan var det inget mer med det. Slut på samtalet.

Något har hänt. Möjligen har sommarens drama med Transportstyrelsen, hot om misstroendeförklaringar och två avskedade ministrar bidragit till ökad rädsla och nervositet. Magdalena Andersson vill för allt smör i Småland inte ta minsta risk att hennes budget, som ska färdas i triumfvagn i valrörelsen med en massa pengar till välfärden, faller. Fast det finns de i hennes omgivning som undrar över hennes bävan inför Jonas Sjöstedt, när alla är övertygade om att han inte skulle agera så att regeringen faller. Sjöstedt skulle förstås göra allt som står i hans makt för att fördela skulden så att ansvaret landade på Stefan ­Löfven.

Att Löfven får skylla sig själv om han ­sviker löften. Men det är ändå osannolikt att Sjöstedts klago­visa skulle leda till att han ­sjunger ända till sista versen. Fast nu har alltså ­finansministern satt ner foten och med den kickar hon samtidigt på Ardalan Shekarabi och hans auktoritet, för Shekarabi ville ju inte gå fram med ett förslag om vinsttak. Enligt uppgifter till mig ska vinsttaket ­vara förankrat också i Socialdemokraternas verkställande utskott.

Shekarabi hoppas dock fortfarande på att vinstbegränsningen, som är tänkt att aviseras i höstens budget, kan bli något mildare än vad Sjöstedt vill genom att vården undantas från vinsttaket. Men oavsett hur hårdfört förslaget blir, om det ska gälla för hela välfärdssektorn eller inte, skulle det inte passera riksdagen. När det kommer till votering har regeringen en majoritet emot sig av allianspartierna och Sverigedemokraterna, som skulle sänka vinsttaket. Så all möda och träta och svett och tårar och propositionsskrivande, där varje kommatecken är på liv och död, skulle ändå vara till ingen nytta. Och ett nederlag är ett nederlag, som skadar förtroendet för regeringens duglighet att styra landet.

En annan osäkerhet handlar om misstro­ende­votum. Kommer Alliansen att rikta en misstroendeförklaring mot Ardalan Shekarabi? Det vet inte regeringen, den äger inte den frågan, som svävar som ett mörkt moln ovanför Rosenbad. Förhoppningen är att Alliansen ska avstå, eftersom sommarens agerande inte gav någon utdelning i opinionsmätningarna. Men om det ändå blir en misstroendeförklaring – är Löfven i så fall beredd att offra Ardalan Shekarabi? Det är inte alls säkert. Det kan landa i att vinst­taket dras tillbaka och ett scenario där alla blir nöjda och glada: Shekarabi sitter kvar. Sjöstedt fick som han ­ville. Magda­lena Anders­sons budget går igenom. Alli­ansen räddar landet från en politik som de anser vara ett hot mot hela välfärden. Och även den socialdemokratiska kongressen blir nöjd.

Men en sådan provokation mot regeringen betyder också att ­Stefan Löfven och Social­demokraterna måste öka konflikt­nivån i frågan och slåss för ett vinsttak – en fråga som Stefan Löfven inte riktigt tror på.

Margit Silberstein, politisk kommentator, skriver i DS varannan vecka