Rätten att beskatta är självstyrelsens salt

Kommunernas beskattningsrätt är grundbulten i självstyrelsen. Den söker sina rötter i kyrkotiondet, som på medeltiden gick till prästen, de fattiga, kyrkobyggnaden och biskopen. Genom Västerås recess lade Gustav Vasa beslag på de två tredjedelar som inte gick till prästen, men 1571 års kyrkoordning föreskrev att socknarna skulle ta hand om de fattiga.

Det var första gången som statsmakterna lade över en världslig uppgift på socknarna. Genom århundradena följdes den av fler: socknarna fick ansvaret för skolorna, skjutsarna, gästgiverierna och spannmålsladorna, där man samlade under de goda åren för att ha under de fattiga.

Sockenmännen fick skjuta samman medel så gott de kunde. 1817 fick socknarna för första gången beskattningsrätt. Med de moderna kommunallagarna 1862 vidgades beskattningsrätten till alla områden som staten inte täckte. Tack vare kommunalskatten kunde kommunerna ta ansvaret för all den infrastruktur som behövdes när industrialiseringen drog i gång byggandet och inflyttningen till städerna.

Men socknarnas och kommunernas självstyrelse handlade om mycket mer än ekonomisk rationalitet. Att staten inte delegerade uppgifterna till fogdar eller andra ämbetsmän, utan pekade på sockenstämman som kollektiv, tvingade folket i byarna att lyfta sig över den enskilda gården och det egna hushållet för att ta ansvar för hela bygdens gemensamma angelägenheter. När folkrörelserna organiserade sig på 1800-talet hämtade de mycket av sina former från den lokala självstyrelsen.

I dag betalas två tredjedelar av alla offentliga tjänster av kommuner och regioner – det gör att många beslut fattas närmare medborgarna än i andra länder. Det var tanken bakom det vägval som socialministern Gustav Möller drev igenom efter andra världskriget. I andra länder började man då bygga ”the welfare state”, men Möller ville inte lägga utbyggnaden på staten, utan grunda den på självstyrelsen.

I detta spelar skatten en viktig roll. Olika kommuner väljer olika vägar. När jag var på Kommunförbundet på 1990-talet syntes det i äldreomsorgen; i Småland satsade man på hemtjänst, i Norrland var det vanligare med särskilda boenden. Kopplingen till skatten ger nerv åt besluten och avvägningarna. Samtidigt innebär utjämningssystemet att förutsättningarna blir någorlunda lika över hela landet.

Det betyder inte att dagens system är perfekt. Om en kommun höjer skatten betyder det på marginalen att det blir mindre lönsamt för skattebetalaren att arbeta. Antagligen påverkar det arbetsutbudet och därmed skatteunderlaget. Haken är att detta egentligen inte drabbar den kommun som höjer skatten, utan effekten sprids över alla kommuner genom utjämningen. Det skulle kunna avhjälpas med ett system för att ”gasa och bromsa” – den som höjer skatten får betala en del av den ökade inkomsten som samhällsekonomisk avgift, den som sänker skatten får en samhällsekonomisk bonus.

Men om kommunalskatten skulle bli en och densamma över hela landet skulle staten bli ansvarig för fördelningen av alla kommunernas medel. Det skulle helt förändra den kommunalekonomiska logiken. I stället för att snåla och spara skulle politiker och tjänstemän gå över till att tigga och be, för att roffa åt sig största möjliga bit av den kommunala kakan. Eftersatta investeringar i infrastruktur skulle plötsligt bli ett argument för större tilldelning. Det gnissel som vi i dag ser i utjämningssystemet skulle bli etter värre om hela tilldelningen ska hanteras av statsmakterna.

Beskattningsrätten är den kommunala självstyrelsens salt. En statlig enhetsskatt skulle inte bara minska rationaliteten i den kommunala ekonomin – medborgarnas demokratiska engagemang skulle mista mycket av den näring som kommer ur den lokala självstyrelsen.

Gunnar Wetterberg