Nej till Erasmus är att sluta sig mot omvärlden

Den brittiska Toryregeringen fick, efter storvinsten i parlamentsvalet i december, i förra veckan äntligen igenom sitt utträdesavtal med EU. Därmed står det klart att Storbritannien lämnar EU om två veckor.

Exakt hur relationen mellan Storbritannien och EU ska se ut i framtiden ska nu knådas fram i nya förhandlingar, under den övergångsperiod som inleds efter brexit och löper året ut. Tusentals avvägningar måste göras.

I folkomröstningen 2016 röstade 52 procent av britterna för att lämna EU, 48 procent för att stanna. Men bakom de siffrorna dolde sig stora skillnader mellan olika samhällsgrupper, framför allt mellan yngre och äldre britter. Bland dem mellan 18 och 24 år röstade 70 procent för att stanna i EU; bland dem som var 65 år och äldre röstade bara 40 procent för att stanna.

Premiärminister Boris Johnson pratade efter sin valvinst om att återigen ena landet som splittrats i och med brexit. Men frågan är om hans parti tar tillräcklig hänsyn till landets unga och deras framtidsdrömmar.

I förra veckan röstade en konservativ majoritet i det brittiska parlamentet nej till ett förslag från husets liberaler (LibDem), om att regeringen måste värna Storbritanniens plats i EU:s studieprogram Erasmus i de kommande EU-förhandlingarna. Alltså att regeringen borde försöka se till att brittiska studenter även i fortsättning kan söka ett Erasmusstipendium för att plugga i Stockholm, Barcelona eller Prag, och att studenter från Sverige och övriga EU ska kunna göra detsamma för att plugga på brittiska studieorter.

I runda slängar 15 000 brittiska studenter reser varje år utomlands genom Erasmus, och omkring 30 000 från andra EU-länder kommer till Storbritannien. Men förslaget röstades alltså ned.

Parlamentets nej innebär nu inte nödvändigtvis att Storbritannien lämnar Erasmus, även om det är troligt. För om Storbritannien varken vill följa EU-lagar eller bidra till EU-budgeten blir den oundvikliga konsekvensen att man tvingas lämna Erasmussamarbetet.

Storbritannien kan så klart bygga upp ett eget utbytesprogram efter brexit. Men att Erasmus har blivit en sådan braksuccé – under EU:s nuvarande budgetperiod, åren 2014–2020, deltar hela två miljoner universitetsstudenter – beror mycket på att det standardiserade förfarandet för hela EU gör det smidigt för lärosäten att både skicka iväg och ta emot studenter. EU:s standardisering av universitetsdiplom i hela unionen innebär också att studenter enkelt kan tillgodogöra sig de poäng de tagit utomlands.

Inte minst täcker stipendiet på några tusenlappar i månaden de extra kostnader som uppstår när man pluggar utomlands, så att även studenter utan rika föräldrar har råd. Det är inte särskilt troligt att ett brittiskt nationellt utbytesprogram skulle vara lika generöst, med tanke på att brittiska universitet tar ut terminsavgifter.

Efter beslutet i parlamentet i London vittnade många britter på sociala medier om vad Erasmus betytt för dem i personlig utveckling och karriärmöjligheter, och beklagade sig över att deras barn – vissa av dem produkter av kärlek som blommat just under utbytesåret! – inte skulle få samma chans.

Det verkar vara en no-brainer att samhällen tjänar på internationella studentutbyten. Vägen till en internationell karriär går genom språkkunskaper, och att ha britter på höga poster i multinationella företag och internationella politiska institutioner ger brittisk ”soft power”.

Storbritannien attraherar också mängder av välutbildade unga. Ambitiösa europeiska studenter vet att de måste bemästra engelska för att ha en chans att landa sitt drömjobb. Därför väljer till exempel franska Erasmusungdomar, precis som de svenska, allra helst Storbritannien.

Torypartiet och ledande brexitförespråkare har sedan folkomröstningen envist hävdat att Storbritannien ska ta en större plats på världsscenen och att skilsmässan från EU inte handlar om att sluta sig mot omvärlden. Men Erasmusbeslutet tyder på just det.