MP använder unika auktoritära metoder

Kriser och krishantering är kanske inget man vänjer sig vid, men om det är något parti som haft chansen är det Miljöpartiet. Nu jämförs de gröna med Sverigedemokraterna vars korta historia i riksdagen kantats av skandaler. Det brukade inte beröra Sverigedemokraternas väljare, som förblev partiet troget. Men för Miljöpartiet är riskerna antagligen större. Miljöpartister har andra förväntningar och krav på sig än Sverigedemokrater. Naturligtvis ska ingen riksdagsledamot sextrakassera sin omgivning. Allra minst någon som tillhör ett parti där jämställdhet och feminism är ledstjärnor.

Miljöpartisterna hade jobbat stenhårt, ända sedan i somras, för att mobilisera och skapa opinion för att de ensamkommande ungdomarna som kom hit hösten 2015 skulle få en ny chans att stanna i Sverige. Facebookgrupper bildades, aktionsgrupper startade, debattartiklar skrevs, demonstrationer sammankallades – allt för att öka trycket på Socialdemokraterna i regeringen. Stefan Löfven, som blivit själva sinnebilden för ett nej är ett nej och det betyder utvisning, för ordning och reda i allmänhet och i flyktingpolitiken i synnerhet, skulle brottas ner. Det lyckades. Löfvens nej blev till ett ja, kanske snarare ett nja för dem som ville komma längre.

Ensamkommande, som var omyndiga när de sökte asyl men som väntat så länge på besked från Migrationsverket att de hunnit fylla 18, ska kunna få stanna i Sverige och gå klart gymnasiet. Om de därefter lyckas få ett jobb har de chansen till ett permanent uppehållstillstånd. Om inte väntar utvisning. Lagförslaget, om det passerar riksdagen, ska träda i kraft före sommaren. Fram till dess kan avvisningar fortsätta. Orättvist och rättsosäkert, säger kritikerna.

”Vi nådde inte ända fram”, säger både gröna och röda som kämpade sida vid sida för att få Stefan Löfven att vekna. Men det var ändå en seger, som de gröna så innerligt väl behövde. Efter alla eftergifter i regeringen var de i skriande behov av att kunna visa väljare, som kände sig svikna, att Miljöpartiet behövs i regeringen, att man gör skillnad. Det var ungefär så miljöpartisterna motiverade att de satt kvar i regeringen och gick med på att göra svensk flyktingpolitik till EU:s strängaste. Om inte Miljöpartiet finns i regeringen kan Löfven göra upp med Moderaterna, var bevekelsegrunden.

Beslutet om de ensamkommande skulle ge miljöpartisterna chansen att lappa ihop partisjälen och återupprätta anseendet som partiet som värnar människor på flykt. Då kliver den utrikespolitiska talespersonen Pernilla Stålhammar upp på scenen och det blir offentligt att hon anklagat en partikamrat för att ha kontakter med Ryssland. Som om det inte var nog med riksdagsledamoten Stefan Nilsson dagarna innan och anklagelserna om sexuella trakasserier. Om man ska hitta något förmildrande med skymningen över Miljöpartiet skulle det möjligen vara att de slapp förklara hur de i samma beslut kunde gå med på att dagens tillfälliga, stränga flyktinglag ska gälla hela vägen fram till 2019.

Just nu signalerar Miljöpartiet panik och kaos. Ett tillstånd som inte lär förbättras av SCB:s dystra läsning om procentsatser under 4. Det är till exempel svårt att tolka det som något annat än ett uttryck för panik, när partiledningen vidtar den mycket oortodoxa åtgärden att sätta lokalavdelningen i Umeå och hela distriktet i Västerbotten under en sorts tvångsförvaltning. I Umeå finns nämligen Jabar Amin, en i de fyras gäng, som inte håller sig på den utrullade matta, som riksdagsledamöterna förväntas vandra på. Amin är populär i sitt hemmadistrikt och kom på första plats i provvalet till riksdagen. Men det verkar som att partiledningen för allt smör i Småland inte vill ha kvar honom i riksdagen – och i går lät han slutligen meddela att han inte längre ställer upp till omval.

Miljöpartiet, gräsrotspartiet, använder sig av auktoritära metoder, unika i svensk politik. Om knappt ett halvår är det kongress i Västerås, i maj när våren är som vackrast och grönast. Frågan är hur ombuden reagerar på att deras mjukt gräsgröna parti håller på att förvandlas till något som skriker i ilsket neongrönt.

Margit Silberstein, Politisk kommentator,  skriver varannan vecka  i Dagens Samhälle.