Lattepappor finns snart i hela EU

Porträttsamlingen ”Swedish Dads” av fotografen Johan Bävman visar föräldralediga män tillsammans med sina barn i ömsinta vardagssituationer. Fotoutställningen har blivit omskriven och turnerat runt i stora delar av Europa och världen. En förklaring till populariteten är nog att den stämmer så väl med Sverigebilden utomlands.

Europeiska turister på besök i Stockholm brukar tycka att det är exotiskt med barnvagnsstrosande lattepappor. Kanske blir det snart ett lika vanligt inslag i stadsbilden i Sofia och Rotterdam. Svenska fäder har haft rätt till betald föräldraledighet sedan 1974 – den rätten får nu pappor i hela EU.

I förra veckan knöt de tre EU-institutionerna ihop säcken om EU-direktivet för ”balans mellan arbetsliv och privatliv”. Uppgörelsen ska formellt klubbas i både EU-parlamentet och av EU-regeringarna innan texten blir lag.

Europeiska arbetsmarknadslagar handlar alltid om minimiregler; de utgör en bottenplatta för att motverka social dumpning på den gemensamma marknaden. Länder med generösare system behåller sina regler. Därför påverkas inte Sverige direkt av direktivet, men nästan alla andra EU-länder gör det.

Kompromissen slår bland annat fast att alla EU-pappor har rätt att vara lediga tio dagar direkt efter födseln och få ersättning som motsvarar minst sjukpenningnivån i respektive land. I dag har ett tiotal EU-länder antingen kortare pappaledighet än så, eller ingen alls.

Att pappor får rätt att stanna hemma med betalning, tillsammans med mamman, under de första omvälvande dagarna med ett spädbarn är förvisso en stor sak. Men dessa pappadagar utmanar inte föräldraskapsnormen, där mamman har det primära omsorgsansvaret.

Det som är verkligt radikalt i EU-direktivet är att två av de fyra månader som vardera förälder har rätt till inte får överlåtas mellan föräldrarna. Nivån på ersättningen bestämmer varje EU-land själv, men den måste vara ”adekvat”. Två betalda pappamånader, alltså.

Sedan många år finns det bindande EU-regler som garanterar 14 veckors betald mammaledighet. Många EU-länder har inte längre betald ledighet än så. Plus en eller ett par veckor åt pappan.

Den svenska modellen med flera månaders betald ledighet för båda föräldrarna hör till ovanligheterna i Europa, även om det naturligtvis finns individer överallt som pusslar med semesterdagar och deltid för att karva ut mer tid med sina barn.

Hur mycket pengar en föräldraledig pappa i Bulgarien eller Nederländerna till slut får lär bli avgörande för hur mycket ledighet han kommer att ta ut. Kompromissen slår fast att ersättningsnivån inte får avskräcka föräldrar från att vara hemma, men om det betyder 80, 50 eller 30 procent av lönen återstår att se. I slutänden kan det bli en juridisk tolkning av vad en ”adekvat nivå” är, ifall pappor som känner sig snuvade drar frågan till domstol.

EU:s föräldraledighetsdirektiv har vattnats ut rejält under resans gång. EU-kommissionen föreslog ursprungligen att var och en av föräldrarna skulle garanteras fyra icke överlåtningsbara månader och att ersättningen under dessa åtta månader som lägst skulle ligga på sjukpenningnivå.

Kommissionen motiverade sitt förslag med att det skulle minska löne- och pensionsgapet mellan män och kvinnor, som beror på att de tar olika stort omsorgsansvar. I dag jobbar 32 procent av kvinnorna i EU deltid, jämfört med 8 procent av männen.

En mitten-vänster-majoritet i EU-parlamentets ansvariga utskott gick på kommissionens linje både vad gäller fyramånaderskvoterna och den betalda ledigheten. Men EU-ländernas regeringar i ministerrådet satte sig på tvären – och det är ju de som i slutänden ska betala kalaset.

Genom svenska glasögon kan EU-kompromissen se lite futtig ut. Men den illustrerar ett radikalt skifte i synen på föräldraskap i Europa: att varje förälder har ett individuellt ansvar att ta hand om sina barn, och att föräldrar bör dela på föräldraledigheten för att kvinnor inte ska missgynnas på arbetsmarknaden.