Laddat för löftesbrott i splittrande vinstfråga

Det finns två huvudskäl till att Stefan Löfvens svaga regering fortfarande sitter i orubbat bo. Det ena är att Alliansen inte har kunnat enas om att lägga fram en gemensam budget som med Sverigedemokraternas hjälp skulle fälla regeringens ekonomiska politik. Det ­andra är budgetsamarbetet mellan ­regeringen och Vänsterpartiet.

­Jonas ­Sjöstedt har varit den sköra minoritets­regeringens stöttepelare. Vänstern har i utbyte fått igenom en hel del av sin politik och har tagit åt sig äran för ”vänster­miljarder” till kommunerna. Men juvelen i kronan för Vänsterpartiet i överenskommelsen om budgetsamarbetet var att ­sätta krokben för vinstuttag i välfärden. Vinst­jakten skulle stoppas med ett förbud.

Stefan Löfven har aldrig verkat särskilt besjälad av att införa ett vinsttak. Utom en kort period när han plötsligt började låta som en Sjöstedt när han talade om barn till salu på börsen. Efter partikongressen har Löfven visserligen fått större press på sig att se till att det blir ett brett förbud över hela fältet. Men när det kommer till kritan är kongressen en sak och den politiska verkligheten och dess drivkrafter en annan. Det kan ­Löfven fråga Göran Persson om. Han vet allt om hur man tämjer en kongress, och hur man beter sig om man ändå misslyckas med det. Enligt mina kontakter kommer i stället ett mera beskedligt förslag om skärpt tillsyn och strängare kontroll.

Stefan Löfven har i allt större omfattning börjat tänka långsiktigt och på hur det ska bli efter valet. Han är beredd att offra Vänsterpartiet. Det är egentligen inget offer för Löfven, som från början inte var så intresserad av att ha vänstern som bundsförvant. Men han gjorde en dygd av nödvändigheten, en riskminimering för att få igenom budgeten. Löfven har i stället siktet inställt på Annie Lööf och Jan Björklund – och det är inte bara taktik och teater, utan grundar sig i en förhoppning om att få ihop en majoritet som kan styra landet. Att utifrån den kalkylen gå fram med ett långtgående vinstförslag, som tillfredsställer Jonas Sjöstedt, är ingen bra jordmån för att en vänskap över blockgränsen ska växa. Därför försöker ­regeringen dra ut på vinstfrågan så länge som möjligt och hålla vänstern på halster tills höstbudgeten är i hamn.

Så vad händer till våren om den taktiken lyckas? Och hur duckar Löfven inför Sjöstedts vrede om vinstförbudet landar i papperskorgen? Vänsterledaren kommer förstås att trumma in att Löfven är en svikare, som inte håller dyra och heliga löften. Löfven kan svara med att ett förslag om vinsttak ändå inte skulle ha gått igenom riksdagen. Det finns ingen majoritet för några vinstbegränsningar sedan Sverigedemokraterna klivit över till Alliansen i frågan. Men för Sjöstedt kan ett nederlag i riksdagen vara bättre än att vinstjakten aldrig når riksdagens bord. Då har han i alla fall visat att han förmådde driva frågan ända in i kaklet.

Om Stefan Löfven vill stå på något så när god fot med Centern och Liberalerna har han ytterligare en sak att ta itu med i förhållande till Vänsterpartiet. Den gäller höstens förestående drama med Alliansens hot att fälla någon eller några ministrar om inte regeringen backar i fråga om sina skatte­höjningar. En av de mest symboltyngda skattehöjningarna för både Alliansen och Vänsterpartiet, fast från olika utgångspunkter, är den om ändrad brytpunkt för statlig skatt. Alliansen är lika mån om att få bort den skattehöjningen som Sjöstedt är att den triumfen för honom i budgetförhand­lingarna blir kvar.

Visserligen är Alliansen splittrad så att skärvorna flyger, men de har ­målat in sig i ett hörn och måste göra något för att inte förlora ännu mer i trovärdighet. Så Löfven kan inte hoppas på att de förtränger sina hot eller låtsas som det regnar. Vad gör han? Går Alliansen till mötes och muckar med Jonas Sjöstedt?

Då blir det förstås öppet bråk i den rödgröna familjen. Men Sjöstedts vapen är inte vasst. Hur mycket han än dundrar med sin väl ­utvecklade ­retoriska förmåga kan han knappast ta sista steget och överge budgeten. Det är en omöjlig tanke att ­vänstern skulle riskera att rege­ringens budget ­faller till förmån för en budget med ”borgarnas högerpolitik”.

Margit Silberstein, politisk kommentator, skriver i DS varannan vecka