Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

fredag14.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Kommentar

I en osäker tid vill väljarna ha säkra lösningar

Publicerad: 20 november 2019, 14:00

Politikerna måste betrakta väljarna som ”fixed” och själva vara ”fluid” nog att välja rätt lösningar, skriver Cecilia Garme.

Foto: Miriam Klyvare

Partierna lyckas inte leverera den förutsebara värld som väljarna efterfrågar. Inget är sig likt. Och när osäkerheten är hög ökar efterfrågan på säkra lösningar. Säg hej till ett nytt sätt att begripa politik: skillnaden mellan ”fixed” och ”fluid”.


Ämnen i artikeln:

AnalysAnalysGängkriminalitetJanuariavtaletNyamko SabuniLO

Inte nog med att SD har legat en procentenhet över Socialdemokraterna i ett par opinionsmätningar och därmed vänt upp och ned på hundra år gamla föreställningar om normalitet i det svenska partisystemet.

Liberalerna – ett riksdagsparti sedan 120 år – våndas inom den avgörande fjärde procenten vid riksdagsspärren, och SCB – världens äldsta statistiska myndighet – har haft en hel procentenhet fel i beräkningen av arbetslösheten.

Inget är sig likt. Och när osäkerheten är hög ökar efterfrågan på säkra lösningar, inne i partierna såväl som i erbjudandet till väljarna.

Säg hej till ett nytt sätt att begripa politik: skillnaden mellan ”fixed” och ”fluid”.

Denna teori snurrar just nu bland politiska experter som förklaring till både väljares och partiers beteenden. Enligt teorin återfinns människor spridda längs en psykologisk skala som styr hela deras världsbild. Rätt många vill ha en tillvaro med trygghet, förutsägbarhet och ordning. Andra behöver rörlighet och osäkerhet, eller far åtminstone inte illa av det. De flesta människor befinner sig, naturligt nog, i mitten av skalan. Och i en någotsånär förutsebar värld spelar inte skillnaderna särskilt stor roll.

Men när hela världen tycks gå upp i sömmarna kan ”fixed or fluid” påverka både hur allvarlig krisen uppfattas vara och själva krishanteringen. Politiker kan klippa till snabbt med fel lösningar, eller handlingsförlamas.

En särskilt plågsam osäkerhet för närvarande är de många skjutningarna och sprängningarna. Inte bara för dem som ska röra sig i utsatta stadsdelar. Det finns så många andra frågetecken.

Varför är situationen i Sverige värre än i andra länder? Beror det på mängden illegala vapen i omlopp? På sekretess- och integritetslagstiftning som försvårar polisarbetet? På för få ”tidiga insatser” bland barn? Experterna vet inte säkert, statsministern ”såg det inte komma” (SVT Agenda 17/11). Och bara detta är en stressfaktor.

Alltför många flyktingar på för kort tid är en vanlig analys, via förklaringsvariabeln dålig integration. Inte ens förra centerledaren Maud Olofsson är egentligen kritisk till åtstramningarna av asylreglerna, framgår det av en DN-intervju (9/11). ”En politiker som inte ser att världen förändras ska inte vara politiker”, säger hon.

Migrationsforskaren Joakim Ruist har påpekat att just osäkerheten kring hur stor invandringen kommer att bli kan skapa motstånd i en befolkning. Man behöver känna kontroll, oavsett om man bestämmer sig för att ta emot 300 eller 300 000 flyktingar. Men med dagens system kan storleken på flyktingströmmen till Sverige inte förutses.

Vad beror då den dåliga integrationen på, ytterst? De stora omgörningarna av bostads- och skolpolitiken för 30 år sedan och den åtföljande segregationen, kanske? Stelheter på arbetsmarknaden? Här har det inte saknats svar. Men ingen regering har ännu lyckats lösa dessa helt grundläggande frågor, trots att både inrikes och utrikes födda kämpar med följderna varje dag. Hur mycket trygghet skänker den oförmågan?

Januariavtalet tar sikte på flera av problemen, men den politiska kritiken kring vissa av punkterna är så hård att man undrar i vilken grad de alls kan genomföras. Det gäller till exempel punkt 19 om att införa en flexicurityprincip i arbetslöshetsförsäkringen. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson nämns just nu som möjlig efterträdare till Stefan Löfven. Han skulle kunna ta tillbaka avgörande procentenheter av arbetarväljarna från Sverigedemokraterna, förmodar en del. Men LO och flexicurity bor än så länge på olika planeter.

Sådant kan göra januariavtalet till en vacklande guide mot målet ordning och kontroll. Under helgens landsmöte gjorde partiledaren Nyamko Sabuni inte mycket för att upplysa om vart hon vill föra Liberalerna, trots att hon valdes för sin ”tydlighet” så sent som i somras. Även om det på kort sikt gynnar sammanhållningen i partiet att Sabuni tycks sitta på alla stolar samtidigt, är det inte säkert att väljarna belönar det.

Och som om inte marken gungade tillräckligt avslöjades i förra veckan att SCB har haft 1,1 procentenhet fel om arbetslösheten.

SCB grundades 1756 under namnet Tabellkommissionen och är ett av skälen till vår nationella självbild av rationalitet och vetenskap. Skadan som uppstår när SCB har fel kan därför inte mätas i pengar. Ändå var just pengar en orsak till att beräkningar lades ut på en underleverantör – det skulle bli billigare.

Det får inte hända att SCB har fel eller att Sverige har orimligt många gängskjutningar. Politikerna måste därför betrakta väljarna som ”fixed”. Och själva vara ”fluid” nog att välja rätt lösningar.

Cecilia Garme

DS inrikespolitiska kommentator

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev