Frihetens parti inlåst i dysfunktionellt äktenskap

I historiens ljus blir även stora politiska kriser fotnoter. Den här veckan är det hundra år sedan det dåvarande Vänsterpartiet splittrades och ena delen gick med i Sovjetkopplade Komintern som syftade till kommunistisk världsrevolution. Längre fram under 1921 försökte Åland kuppa sig till en anslutning till Sverige. Vem har ens koll på dessa händelser i dag?

Att se nuet i backspegeln är svårt, visar Liberalernas kris. Hur viktigt kan det vara om hundra år huruvida de förhandlade budgetar med Sverigedemokraterna år 2022? Nivå fotnot verkar sannolikt. Men att bagatellisera fram en lösning på Liberalernas våndor har visat sig svårt, särskilt för dem själva, och ironierna börjar kännas slitna kring partiet med 2,9 procent i opinionsstöd och en stor hunds attityd (ja, ni hör…).

Kort sagt: hur lösa en konflikt som är djup och existentiell? De möjliga koalitionskamraterna till höger tycks ha gett upp om Liberalerna, att döma av de avmätta kommentarerna från Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) sedan Nyamko Sabuni meddelat att hon vill sitta i en borgerlig regering. Två veckor senare kan hon tänka sig ”budgetsamtal” med SD. När detta skrivs har väljarna inte hunnit reagera på ”samtal, ej förhandling”. Men hur mycket litar man på löften från den som står under galgen?

Vill man ta Liberalerna på allvar kan man plocka fram året 1923. Då klövs partiets föregångare av alkoholfrågan. Året innan hade en folkomröstning med knapp majoritet avvisat ett rusdrycksförbud. Det släckte inte partiets interna debatt. Majoriteten fortsatte att driva förbudslinjen, så förbudsmotståndarna bröt sig ur och startade eget.

Man måste se Förkrigssverige framför sig för att begripa att känslorna kring spriten var lika starka och existentiella som Liberalernas SD-känslor i dag. Minst. Å ena sidan: söndersupna karlar, förstörda familjer, slagna hustrur och barn i skräck och armod. Å andra sidan: ett folkomröstningsresultat som visade att förbudslinjen var körd – även nykterhetsvänner måste använda andra redskap för att lyfta Sverige ur brännvinsträsket.

98 år senare kan vem som helst som fyllt 20 år köpa all sprit i världen. Jorden har inte gått under och svenskarna har inte supit ihjäl sig. Även om alkoholen nu liksom då kan ödelägga liv.
1923 var en partisprängning alltså lösningen för Liberalernas föregångare, precis som det hade varit för Vänsterpartiets dito två år tidigare. Ungefär hälften av alla gifta par kommer vid någon tidpunkt till samma slutsats: det bästa är att skiljas åt. ”Varaktig söndring” är ett gammaldags uttryck för Liberalernas lidande. Man kan se på flera mils håll att det är en skilsmässa de behöver.

Fyraprocentsspärren infördes 1968 för skapa starkare regeringar. Det är intressant att incitamenten att hålla ihop trots konflikter har stärkts så kraftigt för politiska partier samtidigt som motsatsen skett för institutionen äktenskap. Extra intressant att det är just Liberalerna som nu är inlåsta i ett dysfunktionellt gifte. De som alltid velat stå längst fram på frihetens barrikader.

Partiets gruppledare och libero Johan Pehrson – som för övrigt var en av partiledarkandidaterna 2019 – har lanserat justerade regler för budgetprocessen som medelväg för att blidka partiets interna kritiker inför det viktiga partirådet den 28 mars. ”I politik får man ibland smutsiga händer”, förklarade han i DN (19/3). Men det är osäkert om oppositionen inom L godtar en sådan manöver, om den ens går att genomföra.

Med en fyraprocentsspärr kommer en förlorande falang knappast att starta ett nytt parti. Det rationella för både partister och sympatisörer är att i stället söka sig till ett som redan finns, kan klara spärren och har bestämt sig.
Kärnkraften plågade Centerpartiet i flera decennier, men så lågt i opinionen som L ligger nu var C aldrig. Likadant var det med Vänsterpartiet som under 00-talet hade uppslitande falangstrider om K-ordet.

Om SD-samröre är en lika djupt existentiell ödesfråga för Liberalerna, ja då är den kanske värd att gå under för.