En snäll tolkning är att ministern bara var drullig

En Trumprelaterad försämring av världen är förgiftningen av den politiska retoriken. Överdrifternas samhällsspridning är nu global och Sverige utmärker sig återigen med sin brist på munskydd. I förra veckan trendade Hitler, Stalin och Mussolini på svenska politiktwitter, och för detta bör Trump få en egen oljepöl i helvetet. Före Trump kunde en svensk justitieminister inte säga vad som helst, till exempel att det största oppositionspartiet Moderaterna tänker ”gripa makten” med stöd av SD, som om det låg en statskupp om hörnet. Senast vi hade en var 1809.

Att Donald Trump var gränslös berodde på att han saknade kunskaper om nästan allting. Så är det inte med Morgan Johansson. Så varför ska han, av alla människor, vanhelga sin kompetens och ställning genom att använda Trumps favorittillhygge Twitter för att förolämpa oppositionen?

Mycket av statskuppsdebatten cirklade kring i vilken mån Morgan Johansson var strategisk i sitt utspel. Det är en bra fråga. I 45 år har S-profilen Marita Ulvskog fått äta upp sitt uttalande att den borgerliga valsegern 1976 ”kändes som en statskupp”. En snäll men rimlig tolkning är därför att Morgan Johansson förgick sig, som så många andra på Twitter. Det lär klarna framöver om han ville öka den politiska aggressionsnivån. Eller bara var drullig.

Oavsett vilket så visade #hitler #stalin #statskupp vartåt det offentliga samtalet är på väg. Med 18 månader kvar börjar valrörelsen formera sig och den ser redan ut att bli en repris på 2014 och 2018. I fredags utsågs Miljöpartiets nya kvinnliga språkrör Märta Stenevi till statsråd med ansvar för – bland annat – segregationsfrågor. Det har tolkats som att Socialdemokraterna outsourcar identitetsvänsterns frågeställningar (antirasism, feminism, HBTQ) till Miljöpartiet för att själva slippa handskas med dem. Så kan det vara, särskilt som Vänsterpartiets nya ledning har inriktat sig på gammaldags, klassrelaterade vänsterfrågor som jobb och jämlik välfärd.

Med en vänsterforward som Miljöpartiet och en högerforward som Centerpartiet kan Socialdemokraterna gestalta sig själva som trygga tråkmånsar i bakgrunden. Precis som när 1968-revolutionärerna bemannade alla möjliga lösa kanoner utan att hota Socialdemokraternas maktinnehav. Men Märta Stenevi hade vid sitt tillträde i fredags bara en tiondel så många följare som Morgan Johansson på Twitter. Det borde vara ett problem för dem båda.

Twitter kan vara en generös och konstruktiv miljö. Men det är också en plats för den som vill söndra, polarisera, missförstå, förolämpa eller avreagera sig. Framför allt är miljön livsfarlig för vanligtvis sansade människor med politiskt intresse. Det kan gå fort att bli förryckt.

Lyckligtvis är merparten av befolkningen inte på Twitter. Den (enda?) goda nyheten dessa eländiga veckor är statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarssons besked att polariseringen i samhället faktiskt inte är så svårartad som vi tror. Om detta kommer SNS med en tjock rapport i mars, men man kan redan nu läsa Svenska Dagbladets artikel om saken här.

Retoriken om polarisering, säger Ekengren Oscarsson, kan vara en del av ett politiskt projekt:

”Det finns ju aktörer som är intresserade av att sprida den här bilden att vi är så fruktansvärt oense om saker och ting, och att vi går omkring och hatar varandra.”

SvD citerar också en historiker som heter Oscar Winberg. Om det ständiga talet om polarisering säger han:

”Den största risken är att det ger en bild av att politiken är sönderbruten, att den inte fungerar. Den ger en bild av att landet är så splittrat att man inte kan komma överens om saker. Det är dåligt för den demokratiska processen om medborgarna upplever det så. En annan risk är att det ger en bild av att mina grannar och släktingar och medmänniskor är annorlunda och utgör ett hot mot mig.”

”When they go low we go high”, sa Michelle Obama. Det är sådant som väcker respekt. Vill justitieministern verkligen ge bort den repliken till oppositionen?