Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommentar

Efter 30 år är drömmen om ett enat Europa borta

Publicerad: 13 november 2019, 14:00

30 år efter Berlinmuren är drömmen om ett enat Europa borta skriver DS EU-kommentator Sigrid Melchior.

Optimismen kring att fler länder ska komma med i EU är i dag – 30 år efter Berlinmurens fall, då man började drömma om att en dag förena hela Europa – fullständigt borta. De sargade länderna på västra Balkan betalar priset.


Ämnen i artikeln:

AnalysAnalysEU

Bara knappt ett år efter att Berlinmurens föll den 9 november 1989 återförenades Öst- och Västtyskland efter att ha varit åtskilda i 41 år. I och med den tyska återföreningen blev också Östtyskland automatiskt en del av EG, som var EU:s föregångare, utan vare sig medlemskapsförhandling eller övergångsregler.

Frankrike knorrade visserligen en smula om att maktbalansen skulle förändras när Tyskland blev större. Men när allt kom omkring hade det europeiska samarbetet skapats just för att förena forna fiender och skapa fred genom ekonomiskt samarbete, och alla västländer välkomnade tveklöst östtyskarna in i värmen.

Samma känsla av att ett historiskt misstag rättades till präglade också EU:s nästa utvidgning österut. Det krävde många och långa förhandlingar, men år 2004 och 2007 blev till slut tio länder i det forna östblocket nya EU-medlemmar.

Med facit i hand kan man konstatera att det inte räcker med pengar och god vilja för att länder med olika politiska system, historia och värderingar ska smälta samman. Inom EU finns det i dag en klyfta mellan öst och väst i många politiska frågor: synen på välfärdsstaten och lönekonkurrens, synen på migration, jämställdhet och klimatpolitik, exempelvis. Det går också en klyfta mellan vissa länder i det forna öst och övriga EU, om rättsstatsprinciper och korruption.

Den optimism som rådde under EU:s östutvidgning är fullständigt bortblåst. I dag svarar bara strax under hälften av EU:s medborgare ja på frågan om huruvida EU ska ta in fler medlemsländer. I EU:s grundarländer Frankrike, Tyskland och Benelux är det bara omkring 30 procent som tycker det, medan omkring 60 procent gör det i EU:s östländer.

Denna nya utvidgningspessimism fick ett symboliskt uttryck på EU-toppmötet för ett par veckor sedan. Då blockerade regeringarna i Frankrike, Danmark och Nederländerna ett beslut om att EU ska börja förhandla om EU-medlemskap med Nordmakedonien och Albanien.

Fördömandena lät inte vänta på sig. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker kallade beslutet för ”ett allvarligt historiskt misstag”, och övriga EU-toppar upprepade versioner av samma budskap.

De hårda orden beror på att EU gett ett implicit löfte till Nordmakedonien om att landet skulle få börja förhandla ifall det bytte namn – det kallade sig tidigare för Makedonien, som också är namnet på en grekisk landsända – och därmed löste sin långvariga konflikt med Grekland.

Nordmakedonien, Albanien, Serbien och Montenegro är ”officiella kandidatländer”, medan Bosnien och Kosovo är ”potentiella kandidatländer”. EU kräver stora reformer i samtliga dessa länder för att de ska få komma in i förhandlingsrummen.

Det köttstycke som EU dinglar med – medlemskap – är unionens främsta verktyg för att påverka länder i sitt grannskap att reformera sina ekonomier och politiska system.

Men EU kan inte bara kräva reformer utan att också bjuda till – alltså själv ta ett till litet steg på den långa vägen mot fullt medlemskap för kandidaterna. Annars kommer dessa länder så småningom att vända sig någon annanstans, till exempel Ryssland.

Även politiker som förespråkar en fortsatt EU-utvidgning gör det i dag främst med geopolitiska argument. Knappt någon argumenterar för att Europas enande skulle vara något värdefullt i sig, eller för att EU har en moralisk plikt att bidra till att freden hålls mellan länderna i västra Balkan.

När Portugal, Grekland och Spanien gick från diktatur till demokrati på 1970-talet kunde de snabbt skutta in under EU-paraplyet. Samma sak när Öst- och Centraleuropa sökte ny riktning efter Berlinmurens fall.

Den nationalism som fortfarande pyr efter Balkankrigen på 1990-talet skulle desarmeras om länderna kom med i EU. Men västra Balkan bjuds bara in med armbågen.

Sigrid Melchior

DS EU-kommentator

Ämnen i artikeln:

AnalysAnalysEU

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News