Domedagsprofetiorna om brexit kom på skam

Den 29 mars 2018 var det halvlek i den rafflande brexitmatchen mellan EU:s och Storbritanniens bästa förhandlare. Ett år har gått sedan den brittiska regeringen aktiverade artikel 50 och påbörjade utträdesförhandlingarna; ett år är kvar innan landet lämnar den klubb det varit medlem i, och hjälpt till att utforma, sedan 1970-talet.

Nu i halvlek kan man konstatera att domedagsprofeterna som spådde att brexit skulle få land efter land att följa britterna ut ur unionen hade precis så fel som man kan ha.

Danska public servicebolaget DR publicerade nyligen en opinionsundersökning som visade att 55 procent av danskarna skulle rösta för att stanna kvar i EU om det hölls en folkomröstning i dag. Det är hela 11 procentenheter fler än 2016, före brexitomröstningen, då frågan ställdes förra gången.

Trenden går igen över hela EU, visar Eurobarometern, EU-kommissionens halvårsvisa opinionsundersökningar. I somras uppgav en majoritet i 15 EU-länder att de hade en positiv bild av EU, jämfört med sju länder året tidigare.

Vad beror det på? En viss del av EU-kritiken, den från vänster, har nästan helt tystnat i takt med att främlingsfientliga partier har approprierat frågan. Huvudspåret i brexitkampanjen var invandringskritik och anti-EU, som på senare år visat sig vara den mest potenta politiska kombon för europeiska partier på yttersta höger-kanten. Det verkar i dag obekvämt för många att förespråka EU-utträde när samma åsikt framförs av Sverigedemokraterna och partiets ideologiska fränder på kontinenten.

Men att opinionen har skiftat i en mer EU-positiv riktning beror nog främst på de pågående brexitförhandlingarna, där tusen och åter tusen avtal, regler och lagar synas i sömmarna, avslutas, replikeras eller omförhandlas. Ingen vet hur det hela slutar – även om Storbritanniens formella utträde sker nästa år kommer det att dröja många år med övergångsregler innan allting är klart – men det står klart att konsekvenserna blir enorma.

En studie från Reuters Institute for the Study of Journalism har mätt brexitbevakningen i europeiska tidningar utanför Storbritannien, och visar att brexitartiklarna vinklas till 10 procent på konsekvenserna för det egna landet, medan 70 procent har fokus på brittiska konsekvenser. Europeiska medier gör alltså tolkningen att brexit framför allt drabbar Storbritannien, inte det egna landet.

I och med brexitförhandlingarna har EU-politiker insett – kanske för första gången på riktigt – hur sammankopplade länderna under EU-paraplyet faktiskt är, och hur ömsesidigt beroende av varandra de är. Det är denna något svindlande insikt, inte diktat från ovan, som ligger bakom att regeringarna håller en gemensam front i förhandlingarna – också de länder som står närmare Storbritannien än kvarvarande EU-länder.

Sverige, Danmark och Nederländerna har traditionellt varit Storbritanniens närmast allierade i ministerrådet, där de nationella regeringarna fattar EU-beslut. Sedan brexitomröstningen har dessa tre länders regeringar tvingats arbeta upp nya allianser i olika sakfrågor. Den danska och den nederländska regeringen, som i åratal sysslat med en slentrianmässig EU-kritik inför hemmapubliken, har skruvat ned volymen avsevärt av rädsla för att brexit skulle kunna hända även i deras länder.

Nordeuropeiska politiker har också börjat prata mer om EU. Nederländernas Mark Rutte höll nyligen ett linjetal om sin vision för EU-samarbetet, vilket han aldrig tidigare gjort under sina åtta år som landets premiärminister. Stefan Löfven gjorde debut med sitt EU-tal i fjol och EU-minister Ann Linde reser land och rike runt med sitt pr-projekt ”EU-handslaget”, som ska locka organisationer att bättre kommunicera om EU-frågor. Detta är antagligen anledningen till att just Sverige, Danmark och Nederländerna tillhör de länder där synen på EU fått den kraftigaste uppsvingen.