Claphaminstitutet borde ha större tolerans för BDSM

Replik. Claphaminstitutet är en självtitulerad kristen tankesmedja som skrivit vad rapportförfattarna kallar en granskande rapport ”Det färgglada mörkret”, om Pridefestivalen i Stockholm.

Till detta har tankesmedjan använt sig av en ytterst märklig metod: att räkna ord och tillskriva dem vissa värdeladdningar. Det i sig är dock inte mitt främsta problem med rapporten och institutets artikel i Dagens Samhälle. Jag skulle istället vilja invända mot Claphaminstitutets snäva och nervösa syn på allt avvikande, vilket till viss del innebär att man sviker sitt kulturarv.

Pride är idag ett mycket brett fenomen där den minsta gemensamma nämnaren är ifrågasättande. Kanske för brett, det finns definitivt anledning att ifrågasätta att många olika normbrytande element förs samman under ett och samma arrangemang. Men det är också en del av Prides styrka att man är bred, att många olika röster får höras.

I sin analys har författarna valt ut ett antal programpunkter som tydligare än andra avviker från vad som anses vara normalt och som de därför varnar för. En av de subkulturer som är representerade på Pride är BDSM-rörelsen. BDSM handlar om att använda sådant som dominans, smärta, och underkastelse i sina sexuella och känslomässiga relationer, vilket förklarar ett arrangemang om ”needle play” som Claphaminstitutet hittade i programmet. Sådant som "needle play" förekommer på Pride, men är långt ifrån representativt för festivalen.

Claphaminstitutet är inte den enda aktör som varje år inför Pride letar upp några av dessa mer ovanliga arrangemang och lyfter fram dem som avskräckande exempel. Det krävs inte mycket insikt för att förstå att dessa är tämligen ovanliga och marginaliserade fenomen. Att Claphaminstitutet väljer en ensidig och ytlig inställning till det som är avvikande och provocerande är tråkigt.

Känslan av att avvika och kampen för att försöka förstå sin egen person och identitet är stundtals smärtsam. I det sökandet finns det personer som väljer att undersöka sidor av sig själva och sin existens som vi har väldigt få forum för i det ”vanliga livet”. En mänsklig existens är inte alltid enkel, ofarlig och ytlig, den innehåller även ångest, smärta, svåra känslor, att testa gränser och experimentera med ovanliga upplevelser.

En religiös aktör som Claphaminstitutet borde kunna ta en sådan diskussion på allvar istället för att välja att enbart förfasa sig. Religion har under mänsklighetens existens varit en av de främsta arenorna just för att testa våra gränser, experimentera med vårt medvetande och utsätta oss för avvikande situationer.

I alla religioner, inklusive kristendom, finns en uppsjö av berättelser om heliga personer som svälter sig och utövar självskador för att skilja kroppens lidande från själens gudomlighet i en strävan att förstå det avvikande och komma bort från det vardagliga livet. Det är inget vi talar om så ofta i söndagsskolan men det är en djupt integrerad del av religiositet som fenomen.

Ett samtal mellan en BDSM-utövare och en troende person, om hur smärta kan hjälpa sinnet att skifta fokus bort från den fysiska kroppen till ett andligt tillstånd, hade varit ett oerhört intressant samtal att följa. Därför är det beklagligt att Claphaminstitutet inte ens kan tänka sig att närma sig en sådan tanke.

Istället väljer författarna att göra en ytlig analys. Allt som låter konstigt ses som dåligt och farligt. Synd, för vårt samhälle har ju inte direkt ett överskott på samtal där vi vågar tänka utanför vardagens snäva ramar.

Mörkret finns alltid där, i oss alla, det hanteras bäst genom att vi vågar prata om och undersöka det. Det önskar jag att en religiös organisation skulle ha större förståelse för.

Hanna M Björklund, liberal debattör, C-märkt ledarskribent och PR-konsult