Björklund får hoppas att stjärnorna står rätt

Liberalerna, som samlas till riksmöte i Västerås nästa vecka, har förlorat väljarstöd i 15 av de senaste 19 riksdagsvalen. Så Jan Björklund har aldrig som partiledare fått smaka på segerns sötma. Och nu verkar det som om den förnimmelsen hägrar ännu längre bort än tidigare. I dag hamnar Liberalerna farligt nära fyraprocentsspärren till riksdagen. Trots det ter det sig, både för Liberalerna själva och dem utanför, som overkligt att väljarna skulle skicka dem ut ur riksdagen. Om några ska försvinna är det Kristdemokraterna och Miljöpartisterna. Inte Liberalerna.

Med energi och självtillit framträder Jan Björklund som vore Liberalerna störst bäst och vackrast. Det är ungefär som när amerikanska diplomater sa om Carl Bildt att han är en ”medium size dog with a big dog attitude” – en medelstor hund med en stor hunds attityd. Björklund går med liv och lust in för sitt uppdrag, och får han frågor om det som varit och som gått snett är hans strategi att blixtsnabbt uttala självkritik och ånger. Det kan gälla såväl integration som skola.

Förhållningssättet är förmodligen på gott och ont. Det kan ju vara svårare att mobilisera väljare till att rösta på Liberalerna om det inte är tydligt att partiet är i livsfara och behöver varje röst det kan få. Samtidigt är det kanske bättre med en hund med attityd än en med svansen mellan benen.

Jan Björklund är ett exempel på att väljarna inte nöjer sig med erfarenhet, duglighet och en förmåga att stångas väl i debatter. Väljarna är både otåliga, svekfulla och inkonsekventa. De har sett Björklund i tio år, de vill ha nytt och de begär en hel del. De önskar oprövat, fräscht blod och lyskraft. Men det får inte vara en gröngöling utan någon som samtidigt har både rutin och mognad. Göran Persson var en som i valet 2006 drabbades av väljarnas leda efter tio år som Socialdemokraternas partiledare och statsminister. Vid den tidpunkten verkade i och för sig även Göran Persson ganska trött på väljarna.

Vad kan Liberalerna göra? De har bytt partinamn, blåklinten har vissnat och ersatts med en ny partilogga. Budskapet inför valet är klubbat med fokus på skola och integration. Men det lyfter inte. Nu kan Liberalerna bara hoppas på att något inträffar som gör att de ligger rätt till i tiden när valet närmar sig. Att stjärnorna står rätt. Många liberaler drömmer om en tredje effekt efter Westerbergeffekten och Leijonborgeffekten.

I valet 1985 gjorde Bengt Westerberg succé med eget rum i långvården och sitt korrekta, korthuggna sätt att utan krumbukter svara på frågor. 17 år senare, inför valet 2002, blev Lars Leijonborg Lejonkung med polotröja, manchesterkavaj och språktestet för invandrare. Kan Jan Björklund efter tio år som partiledare bli en effekt? För den som tror på siffermagi kan hoppet väckas att det är dags, eftersom det snart har gått ytterligare 17 år sedan Leijonborg transformerades från förlorare till vinnare.

Kan Liberalerna få stödröster från Moderaterna, den sortens röster som räddade kvar Kristdemokraterna i riksdagen i förra valet? Inte så troligt. Moderater och liberaler är tydliga konkurrenter och fiskar väljare i samma vatten. Och Kristdemokraterna kommer sannolikt att behöva ännu mer hjälp av andra partiers väljare. Om nu inte Ebba Busch Thor av egen kraft skulle bli en effekt i valet.

Liberalismen behövs mer än någonsin brukar det heta, nu när högerpopulism och extremism gör segertåg genom Europa. Men rymmer det politiska landskapet två liberala partier? För många liberaler framstår Centerledaren Annie Lööf som det naturliga alternativet. Lars Leijonborg skriver i sina nyutkomna memoarer att han hösten 2002 försökte få Maud Olofsson med på att slå ihop dåvarande Folkpartiet och Centern. Enligt Leijonborg var Maud Olofsson positiv till att börja med.

Men sedan kom omröstningen om euron där de två partierna stod på olika barrikader. Så projekt sammanslagning hamnade i kylskåpet för att aldrig mer plockas fram, som Leijonborg skriver.

Margit Silberstein, Politisk kommentator,  skriver varannan vecka  i Dagens Samhälle.