Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommentar

Bittra striden om lönedumpning är över

Publicerad: 1 november 2017, 10:27

Viktigast i förra veckans uppgörelse är principen om ”lika lön för lika arbete på samma plats”, skriver Dagens Samhälles EU-kommentator Sigrid Melchior.

EU:s heliga princip om fri rörlighet har naggats i kanten. I stället har en ny arbetsrättslig princip slagits fast: lika lön för lika arbete på samma plats. Den svenska regeringen hurrar – men bävar samtidigt för fortsättningen.


Ämnen i artikeln:

AnalysEULönerFackföreningar

Det tog tolv timmars intensiva förhandlingar och korridorsnack innan Ylva Johansson och EU:s andra arbetsmarknadsministrar i förra veckan hade pratat sig samman om hur ett gammalt EU-direktiv om rörlighet av arbetskraft – det så kallade utstationeringsdirektivet – ska reformeras.

Ett europeiskt företag som säljer sina tjänster i andra EU-länder behöver inte etablera sig i varje land som företaget får uppdrag i, utan kan nöja sig med att skicka dit – utstationera – sina anställda en tid för att göra jobbet. Arbetstagaren fortsätter att vara anställd i landet där företaget är baserat, betalar sin skatt där och täcks av hemlandets socialförsäkringssystem. Han eller hon måste minst tjäna värdlandets minimilön, men i övrigt finns inte särskilt många regler.

2004 och 2007 gick tolv relativt fattiga länder med i EU, och efter ett tag började de rika EU-länderna knorra över att utstationeringen ledde till att inhemska jobb försvann, skatteintäkter uteblev och löner dumpades.

Många svenskar minns nog när det lettiska företaget Laval byggde en skola i Vaxholm med utstationerad lettisk arbetskraft. Efter att förhandlingar mellan fackförbundet Byggnads och Laval om kollektivavtal misslyckats satte facket arbetsplatsen i blockad.

Även om det handlar om ganska få människor – omkring två miljoner, eller 0,9 procent av hela EU:s arbetskraft – blir det allt vanligare i EU att använda utstationerade anställda. I Sverige arbetar i dag omkring 37 000 utstationerade från andra EU-länder, framför allt byggnadsarbetare från Polen.

Viktigast i förra veckans uppgörelse är principen om ”lika lön för lika arbete på samma plats”. Framöver kommer det alltså att bli dyrare att hyra låglönepersonal från andra EU-länder.

I framtiden kan Byggnads kräva att de anställda på företag som lettiska Laval får lön och andra ersättningar i enlighet med svenska kollektivavtal. En person ska också bara kunna räknas som utstationerad i 12 månader, eller i mycket särskilda fall 18 månader.

Arbetsmarknadsministrarnas kompromiss ska nu jämkas samman med EU-parlamentets, och i den förhandlingen kan delar av direktivet ändras. Men huvudspåren ligger förmodligen fast. Den stora, stundvis bittra, striden är över.

För under det gångna året har arbetet med utstationeringsdirektivet fördjupat klyftan mellan EU:s fattiga och rika länder, mellan det gamla öst och väst. Ändå röstade arbetsmarknadsministrar från flera forna öststater till slut för kompromissen.

Det var en viktig seger för Frankrikes president Emmanuel Macron, som den senaste tiden satsat mycket politiskt krut på att slå in en kil i EU:s östblock, isolera Polen och Ungern och få med sig de andra länderna i frågor som utstationering, flyktingpolitik och framtidens eurosamarbete.

I Frankrike är reformen av utstationeringsdirektivet en symbol för att EU klarar av att värna sociala skyddsnät, inte bara främja tillväxt.

I presidentvalet i våras lockade högerextrema Nationella fronten många traditionella vänsterväljare med löften om att skydda franska jobb och löner mot utländsk konkurrens. På samma sätt var billig arbetskraft från Östeuropa en vanlig hotbild från Brexit-förespråkarna inför den brittiska folkomröstningen i fjol.

Denna Macrons första stora EU-seger ligger helt i linje med vad den svenska regeringen vill ha: lika lön för lika arbete. Problemet för den rödgröna regeringen är att Macron vill så mycket mer.

Den franska regeringen anser att bara EU kan trygga välfärdsstater i en globaliserad värld, och vill till exempel att EU-länderna så småningom för liknande skattepolitik.

För den svenska regeringen, som inte vill ge EU makt över sociala frågor och absolut inte över skatter, är Macrons reformiver obekväm. Inte minst på EU:s sociala toppmöte i Göteborg om ett par veckor kommer Stefan Löfven få svårt att balansera mellan att å ena sidan förespråka ”ett socialt Europa”, å andra sidan agera bromskloss när några EU-länder med Frankrike i täten trycker på för just detsamma.

Sigrid Melchior

DS EU-kommentator

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev