Är Löfven masochist? Nej, han är bara långsiktig

Så här mitt emellan julskinkan och Sifobeskedet att SD nu är större än M och KD tillsammans är det läge att prata om kannibalism.

Det är en klassisk fråga för de borgerliga partierna. När Centerpartiet och det dåvarande Folkpartiet samarbetade med Moderaterna i regeringsställning på 1970-talet slutade det med att M blev största parti. Från början hade det samarbetet varit så kontroversiellt att de borgerliga partiledarna inte ställde upp på bild tillsammans förrän dagen före valet 1976. Moderaterna var kanske inte lika utfrysta som SD, men betraktades med stor misstänksamhet av det politiska mittfältet.

Utan Moderaterna hade det inte blivit något maktskifte 1976, och Ulf Kristerssons situation i dag liknar på sätt och vis C-ledaren Fälldins. Han är den givna borgerliga statsministerkandidaten. Men han behöver stöd av ett annat stort parti för att få makten.

Den 4 december bet Kristersson huvudet av skam och bjöd in SD till samtal, mötte en förutsägbar proteststorm men framhärdade. I valet 2022 kan M mycket väl tappa ledartröjan i borgerligheten till SD. Ungefär som Thorbjörn Fälldin gjorde i valet 1979, till Moderaterna. Men Ulf Kristersson kan förstås, precis som Fälldin 1979, bli statsminister ändå. Skillnaden mellan politiska partier och 1800-talsturister på söderhavsöar är att partier inte dör av lite kannibalism.

1980-talets högervåg förvandlade även Socialdemokraterna. Så när Stefan Löfven i vintras skrev under januariavtalets C- och L-punkter om S-förhatliga saker som förändrad arbetsrätt hade han kunnat skicka en tanke till sitt eget partis ”kanslihushöger” på 1980-talet som iscensatte en ekonomisk politik som fungerade i en snabbt globaliserande värld. Centerpartiet och Liberalerna är dagens kanslihushöger. Lika avskydda av Vänsterpartiet som finansminister Kjell-Olof Feldt (S) var på 1980-talet. Och lika nödvändiga för Löfven som Feldt var för Palme.

Just nu skäller Stefan Löfven nästan lika mycket på Vänsterpartiet som på Moderaterna. Han blir ett fantastiskt studieobjekt för den framtida kannibalforskningen. ”Ät mig”, säger han och räcker kniv och gaffel till Jonas Sjöstedt som gärna tar för sig av Löfvens väljarkår. Och Löfven gläder sig när Centerpartiet och Liberalerna kalasar på Moderaternas liberala sympatisörer, även om hans egen relativa storlek i familjen Januari därigenom blir mindre. (Kalkylen förutsätter förstås att L inte byter sida).

Är Stefan Löfven masochist? Nej, han är bara långsiktig. Ty förr eller senare kommer det en vänstervåg, precis som det gjorde på 1990-talet. Och då är Socialdemokraterna så att säga centralt placerade. För Löfven räknar förstås med Vänsterpartiets stöd. Inte vid varje omröstning kanske, men tillräckligt ofta. Precis som S-ledare alltid har kunnat göra.

Men kan man verkligen ha historien som karta på det här sättet? Ja, det tycker i varje fall LO-ledaren Karl-Petter Thorwaldsson. Han hävdar att arbetarväljarna blir mer avskräckta från SD om SD kallas höger än om de kallas nazister, ”för det lyssnar inte våra väljare på” (SVT 11/12). Eftersom statsvetarna dessutom har konstaterat att inställningen till invandring alltmer sammanfaller med höger-vänsterskalan ser Socialdemokraterna inga skäl att kliva ur hundra år gamla hjulspår. De vanliga argumenten om den onda högern kommer alltid att fungera, tänker de.

Risken är förstås att hela tankeoperationen är felaktig. Att det som nu ser ut som en högervåg i själva verket är en sorts vänstervåg. Att arbetarväljarna struntar i om SD är höger, precis som de struntar i partiets nazistiska rötter. I så fall kommer SD fortsätta att ta för sig av S-väljarna. Och det är i så fall ett resultat av ett medvetet beslut av S. Lika tydligt som om Löfven hade sagt:  ”Bon appetit, Jimmie”.

Socialdemokraternas upplägg kommer att leda till mer konflikt och en ännu djupare vallgrav mellan höger och vänster i Sverige än den som redan finns. Mer polarisering. Hårdare ord. Precis som i USA och Storbritannien.

Men det är förstås logiskt om decenniet som har handlat så mycket om ”svenska värderingar” slutar med undergång för den enda värdering som nästan alla en gång gillade: konsensus och samförstånd.