Ännu finns inga svar på flyktingfrågan

När EU-toppmötet i slutet av veckan är över lär Europas ledare högtidligt förkunna att de lagt en viktig pusselbit till framtidens europeiska migrationspolitik. Det kommer att vara en kollektiv övning i självbedrägeri.

I ett läckt utkast till slutsatser för EU:s stora sommartoppmöte som inleds på torsdag finns en nyhet: ett förslag om att de flyktingar och migranter som plockas upp på Medelhavet ska placeras i läger i Nordafrika (”regionala landstigningsplattformar”), i stället för att föras till Europa. Först efter att de fått sin asylansökan prövad i dessa läger ska flyktingar med skyddsbehov få komma till EU.

En gemensam önskan att flytta asylmottagningen utanför EU:s gränser verkar alltså vara det enda som man kan enas om på toppmötet.

Fler EU-förslag för att stoppa människor från att ta sig in i Europa har diskuterats den senaste tiden: stärkt europeisk gränskontroll med flera färska miljoner i nästa EU-budget, mer pengar till den libyska och turkiska kustbevakningen och mer bistånd till Afrika i hopp om att minska migrationens pushfaktorer.

Samtidigt har arbetet med att ta fram ett gemensamt europeiskt asylsystem hittills gett noll resultat, efter två års överläggningar. EU-länderna står mycket långt ifrån varandra.

Det finns de som vill att flyktingar automatiskt ska fördelas mellan EU-länderna – låt oss kalla den Merkelmodellen. Den idén gillas av den svenska regeringen och oppositionen, förutom Sverigedemokraterna.

Orbánmodellen innebär ett totalt motstånd mot alla former av flyktingfördelning mellan EU-länderna och stöds av de fyra Visegradländerna: Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Flera andra länder står någonstans mittemellan och vill fördela flyktingar, men på frivillig basis och utan några permanenta EU-regler.

Sedan finns också Salvinimodellen. Den nya italienska regeringen med sin inrikesminister, högerpopulisten Matteo Salvini vill, precis som Visegrad, ha ett närmast totalt stopp för migration till EU. Samtidigt vill Italien att flyktingar fördelas mellan EU-länderna, så att trycket minskar på Italien.

Ståndpunkterna är oförenliga, och hade det inte varit för en plötsligt uppkommen tysk regeringskris så hade nog EU-ledarna även detta toppmöte sparkat asylpolitikbollen framför sig ytterligare en tid. Men Tysklands inrikesminister, bayraren Horst Seehofer som är Angela Merkels koalitionspartner och största rival, har utmanat sin förbundskanslers ledarskap, och hon är pressad att presentera en EU-lösning på flyktingfrågan därhemma.

EU-ländernas statsministrar och presidenter förväntas därför klubba en migrationspolitik av Orbánmodell: stäng EU:s yttre gräns och ställ inga krav på EU-länderna att själva att ta emot flyktingar.

Men de grundläggande frågorna kring EU-flyktingläger i Nordafrika är obesvarade. För det första: var skulle de placeras? Inget nordafrikanskt land har ännu sagt sig vara villigt att hysa sådana läger på sin mark.

För det andra: skulle sådana flyktingläger efterleva grundläggande mänskliga rättigheter? Det finns redan i dag stora brister i flyktingmottagande i Italien och Grekland, dit flest migranter kommer. Ingen tror väl att flyktingläger i Egypten, Marocko eller Niger – länder med svag rättsstat och långt bort från mediers strålkastarljus – skulle vara bättre.

Framför allt har EU-regeringarna fortfarande inte bestämt vad de ska göra med de människor som, efter en prövning i ett läger utanför Europa, bedöms ha skyddsskäl.

Över 60 miljoner människor är i dag på flykt i världen. Inget tyder på att det kommer att röra sig om färre människor under åren som kommer. En del av dem kommer att ta sig till Europa och en del har rätt till skydd. Hur de ska fördelas mellan länderna och hur flyktingmottagandet ska organiseras, i en union utan några gränser mellan länderna, finns det ännu inget svar på.