Den gågna helgen hade Vänsterpartiet och Miljöpartiet sina valupptakter. Miljöpartiet kunde tack vare starka opinionssiffror och uppvaktning från de borgerliga ha en rätt kaxig ton. Vänsterpartiet däremot är i alla avseenden svagare i sin ytterkantsposition.

I går inleddes den socialdemokratiska partikongressen, den första där partiet inte har den slutliga makten över sina vallöften. Kongressen måste lämna handlingsutrymme för partiledningen att komma överens med de rödgröna vännerna. Flera av kongressens huvudfrågor har klar kommunal koppling, till exempel stopp för det fria vårdvalet, skolpolitiken och kraven på vinstförbud för företag som driver offentligt finansierad verksamhet. 

Vid sidan av diskussionen om politikens sakfrågor diskuteras intensivt vad som händer om Sverigedemokraterna blir vågmästare i riksdagen efter valet. En diskussion som gör att partiet får en orimligt dominerande roll. Rikspolitikerna borde lyssna med sina partikamrater i kommunerna där många nu har mångårig erfarenhet av att ha Sverigedemokraterna med i de politiska församlingarna.

Till exempel i Norrköping där blocken före valet 2006 var överens om att det största blocket skulle bilda kommunledning. På så vis blev det tydligt för väljarna vad som skulle hända och det fanns inget förhandlingsutrymme för Sverigedemokraterna.Uppladdningen har börjat inför 2010 års stora inhemska maktkamper, avtalsrörelsen för 3,3 miljoner löntagare och valrörelsen. I båda fallen lär jobben och ekonomin bli dominerande frågor.

Uppladdningen inför avtalsrörelsen är av förklarliga skäl mindre offentlig. Men positionsmarkeringarna kommer nu allt tätare. Det senaste var Sveriges Kommuner och Landstings hot om att säga upp avtalet med Vårdförbundet, som skulle ge 2 procent i löneökningar nästa år. En nivå som kunde förefalla rimlig när avtalet slöts våren 2008, men som är svår att hantera i dagens ekonomiska situation. I synnerhet som andra fack förklarat att de betraktar detta som ett golv för de egna förhandlingarna.

Den ekonomirapport SKL presenterade förra veckan är dyster läsning. Inte bara för de anställda som måste skruva ner förväntningarna på löneökningar nästa år utan i lika hög grad för förtroendevalda och medborgare. Kommuner och landsting står inför några besvärliga år.

2010 blir inte så farligt. Här täcker de 10 tillfälliga statsbidragsmiljarderna upp en del, men 2011 blir svårt och det kommer att dröja ytterligare några år innan ekonomin har återhämtat sig. Först 2015 beräknas sektorn som helhet åter vara i balans.

Avgörande är vad som händer med arbetslösheten och därmed med skatteunderlaget och behovet av försörjningsstöd. Detta påverkas i sin tur i hög grad vad som händer i avtalsrörelsen, Nollavtal är vare sig realistiskt eller önskvärt. Men de centrala avtalen måste ha en nivå som inte förvärrar den ekonomiska krisen för kommuner och landsting och som ger utrymme för lokala förhandlingar.

har efter valet lär den ganska snart behöva ta ställning till frågan om hur tillfälliga de tillfälliga 10 miljarderna kommer att vara. Om allt försvinner 2011 väntar skattehöjningar och kraftiga nedskärningar i verksamheterna.