Dagens Samhälle har i tre veckor granskat läget i Kommun- och Landstingssverige i mandatperiodens halvtid. Förändringarna är mindre än man kunde förvänta sig. Kanske till medborgarnas förvåning och de nyvaldas besvikelse.
Jag bor själv i en maktskifteskommun. I Västerås fick socialdemokraterna och vänstern lämna över till en lokal allians, där även miljöpartiet ingår. När jag nyligen blev tillfrågad om hur det märkts, var en symbolisk skattesänkning och privatiseringen av Stadsträdgården den enda jag kunde komma på. Dock med reservation för att jag inte har någon anhörig i äldreomsorgen där valfriheten idag är större.

Även landstinget i Västmanland är borgerligt sedan valet. Ett historiskt maktskifte eftersom socialdemokraterna styrt sedan allmänna rösträtten infördes. Men ändå inte dramatiskt annorlunda. Idag har vi vårdval vilket knappast varit fallet med den gamla majoriteten. Men vi har precis som tidigare också överbeläggningar, sköterskor som är missnöjda med sina löner och skenande kostnader för stafettläkare.
De frågor som vållat mest debatt, här liksom på många andra håll, är valfrihetsfrågorna. En skiljelinje som går ända in SKL:s styrelse, som normalt brukar präglas av konsensus.

Att valfriheten engagerar och splittrar är inte så konstigt eftersom det handlar om makt. Att den som beslutar betalar brukar vara en regel som de flesta lokalt och regionalt förtroendevalda brukar ställa sig bakom. Åtminstone om det handlar om relationen till staten. I relationen till medborgarna blir det inte lika enkelt.
Att vård, skola och omsorg ska vara gemensamt finansierat är alla överens om. Frågan är hur mycket av besluten som ska överlåtas från sammanträdesborden till köksborden. Tydligast har den skiljelinjen varit i frågan om det fria vårdvalet. Socialminister Göran Hägglund (kd) företräder köksbordslinjen, medan många borgerliga landstingspolitiker vill ha kvar beslutanderätten.
Om man en gång släppt ifrån sig makt brukar det vara svårt att ta tillbaka den. Många av de förändringar som gjorts kommer att leva vidare också om det blir maktskifte nästa år. I Upplands Väsby som gått snabbast fram i förändringen från rött till blått förklarade oppositionsledaren Leif Berglund (s) att man inte i grunden tänkte riva upp någon av de reformer som den borgerliga majoriteten genomfört.

I en maktfråga har enigheten varit stor, om än inte total, som framgår på nyhetsplats i veckans nummer av Dagens Samhälle. Det gäller Sverigedemokraterna, där de etablerade partierna samverkat för att sd inte ska få något inflytande. En rimlig strategi eftersom det handlar om ett parti med en odemokratisk människosyn. Det är dock inte en riskfri strategi, eftersom det är tydligt att partiledaren Jimmie Åkesson tänker utnyttja situationen för att visa att man har ställts utanför av etablissemanget.
Två år har gått, två år återstår till nästa val. Det är en kort tid när det gäller att förändra strukturer och organisationer. Men mycket kan hända i politiken och samhället. Det visar inte minst de senaste dagarnas dramatiska ekonomiska utveckling. Vilken färg jublet kommer att ha då är i högsta grad ovisst.