I en första rapport har utredningen om vanvård i den sociala barnavården samlat vittnesmål från 62 personer som velat och klarat av att tala om de lidanden de fått utstå i fosterhem och/eller på institutioner.

De intervjuade har varit placerade någon gång under åren 1925–1980 och berättar om övergrepp, misshandel, bestraffningar, förnedring och andra lidanden de tvingats gå igenom. Barnaga var tillåtet till 1979, men det som beskrivs i rapporten är allvarligare saker än så.

För de flesta handlade det om grov misshandel och grovt utnyttjande av minderårig. Värst har barnen i fosterhem haft det; ensamma och utlämnade till sina fosterföräldrar utan någon att anförtro sig till.

Många barn som skulle skyddas från sina föräldrar har hamnat i ett ännu större lidande genom samhällets försorg. konstaterar utredaren Göran Johansson.

Barn har slagits; med sopkvastar, kedjor, piskor, brädor med mera. En variant har varit att kasta upp barnet i luften och låta det falla fritt mot golvet.

Barn har blivit hånade och fått höra att de är horungar, tattarungar, dumma i huvudet och annat som kränkt deras självkänsla. Göran Johansson och hans stab har fått höra de mest hårresande historier när offren själva för första gången hörts.

– Jag är chockad över hur dålig uppföljning man haft av fosterhemmen och hur många omplaceringar man haft utan någon kontroll, säger Göran Johansson, före detta socialdirektör i Sundvall, med flera statliga uppdrag bakom sig.

Tillsynen har varit dålig eller praktiskt taget obefintlig i många fall.

– Tyvärr verkar det som om man placerat ut barnen – och glömt dem, säger Göran Johansson.

I Sverige var fosterhemsplaceringar förstahandsvalet och institutionsplaceringar andrahandsvalet redan på 1800-talet. Tillsynen har aldrig varit tillfredsställande och från och till har detta noterats av etablissemanget. Så varför förvånas nu?

Nej, förklarar Göran Johansson. Det är inte den dåliga tillsynen han är chockad och förvånad över. Han är inte heller överraskad av den dåliga uppföljningen av fosterhemmen.

– Jag är överraskad över att barn varit utsatta för dessa övergrepp. Många har ju skador för livet.

Så finns det också en stor överdödlighet bland samhällsvårdade barn, konstaterar Göran Johansson.

Hans uppdrag är bara att kartlägga fall av allvarliga övergrepp som redan är preskriberade. Därför vill han inte uttala sig om förhållandena för de barn som är omhändertagna i dag.

Men ett tips till dem som arbetar med placeringarna, kanske?

– Ja, självklart. Man måste hitta rutiner för att säkra att man alltid vet hur barnen har det, säger Göran Johansson.

I Norge och Irland pågår liknande granskningar av den behandling omhändertagna barn utsatts för. Sedan 1999 har Irland undersökt misshandel av barn som placerats på institution. Hittills har över 1 000 personer hörts.

Göran Johansson räknar inte med att kunna göra mer än drygt hundra intervjuer till innan hans utredningstid löper ut. Därför begär han nu att regeringen förlänger utredningstiden med ett år till 1 juni 2009.

Folkhälsominister Maria Larsson tror att kön av personer som vill berätta sin historia kommer att växa nu när den första rapporten presenterats. Därför kommer utredningen också att få förlängd tid. Men att regeringen bör ge barnen upprättelse genom ekonomiskt skadestånd skriver hon inte under på.

Finns det någon upprättelse för de här barnen att få från kommun-Sverige?

– Jag tycker absolut att vi från kommunsektorn ska be om ursäkt för att vi inte förmått säkerställa skyddet för dessa de mest utsatta barnen, säger Ilija Batljan (s), kommunalråd i Nynäshamn och ordförande för den socialpolitiska beredningen inom Sveriges Kommuner och Landsting.

Men skadestånd, det är en fråga för staten, menar han. Behandlingen av de omhändertagna barnen har berott mycket både på dåtidens lagstiftning och kompetens och det har staten ett stort ansvar för. Men dagens barn ska SKL vaka särskilt över.

– Vi från Sveriges Kommuner och Landsting kommer att göra allt för att dessa barn inte ska fara illa, säger Ilija Batljan.