Ytterligare fem-sex hallar är på väg att byggas och efter hemma-EM väntas ännu fler kommuner hänga på byggtrenden.

Samtliga kommuner har svarat på Sveriges Kommuners och Landstings (SKL) enkät om idrottsanläggningar. Tillsammans med konstgräsplaner för fotboll är det just friidrottssatsningarna som ökat mest. Även på utomhussidan rör det sig nästan om en fördubbling, från 120 anläggningar med allvädersbanor i början av 1990-talet till minst 200 i dag. Siffran är något osäker och ska analyseras närmare innan SKL publicerar sin rapport.

Huvudförklaringen till kommunernas nymornade intresse för friidrotten stavas Carolina Klüft, Kajsa Bergquist, Stefan Holm och Christian Olsson. Dessa unga talanger inspirerades av Göteborgs-VM 1995 som också fick många kommunpolitiker att börja ta friidrottsklubbarnas uppvaktningar på allvar. De nära tusen friidrottsklubbarna fick allt tyngre argument på hand när friidrottsintresset hade väckts hos tiotusentals barn och ungdomar.

Det växande intresset har också lett till att friidrotten tagit tillbaka lite av sin förlorade mark inom skolidrotten. Och för att skolorna ska kunna undervisa i friidrott krävs ju fungerande anläggningar.

I dag är 240 000 tjejer och killar (upp till 24 år) aktiva på klubbnivå, en ökning med nära 100 000 på tio år. Utan expansionen av inomhushallar hade klubbarna aldrig klarat att ta emot så många.

– Vi är mycket glada för den här utbyggnaden, säger Svenska friidrottsförbundets generalsekreterare Lennart Karlberg. Vi kan också konstatera att flertalet av våra bästa friidrottare har utvecklats så snabbt tack vare inomhusträningen.

Det stora flertalet av de nybyggda arenorna är så kallade kombinationsarenor där man utöver de flesta friidrottsgrenar även kan syssla med andra sporter såsom inomhusfotboll och innebandy. Svenska friidrottsförbundet listar 25 sådana arenor på sin hemsida, men det finns alltså ytterligare 15 stycken enligt SKL:s studie. Flera av dessa är av det lite mindre slaget med löparbanor som inte mäter 200 meter, en längd som krävs i tävlingssammanhang.

En ny trend är att även mindre kommuner satsar på inomhusanläggningar. Jämtländska Krokom (14 000 invånare) lät bygga Jämtkrafthallen 2002 med hjälp av en tysk bank och med bidrag från kraftbolaget som man äger ihop med Östersund och Åre. Hallen ligger nära Östersund och utnyttjas av klubbar från flera delar av länet.

– Som liten kommun behöver man sticka ut, göra något lite annorlunda. Det ökar vår attraktionskraft, säger näringslivschefen Mats Forslund som berättar att hallen också använts för mässor.

Tidigare studier har visat att kommunerna numera satsar rekordbelopp på idrottsanläggningar, förra året rörde det sig om 1,8 miljarder kronor enligt SKL. En viktig förklaring är just den förväntade attraktionskraften, att en kommun med ett rikt idrotts- och annat fritidsutbud får invånarna att trivas och kanske kan locka nya själar att flytta in.

– En stad kan inte leva enbart av vård, skola och omsorg, vi måste ha attraktiva anläggningar också, säger Borås fritids- och turistchef Hans Forsman som var en av de drivande personerna när kommunen lät bygga Ryahallen som invigdes tidigare i år.

Liksom på många andra håll är det inte kommunen ensam som står för notan. Friidrottsklubben IK Ymer fick ragga sponsorer för att pressa ner kostnaderna och Borås stad är hittills bara borgensåtagare för det nybildade bolag som lånade upp pengarna.

Kommunernas förbättrade ekonomi är en ytterligare orsak till att så många fler vågar satsa på nya anläggningar. Under 1990-talets stålbad var det svårt att argumentera för nya hallar och upprustade utomhusarenor när vården och skolan tvingades skära ned.

Därtill har alla larmrapporter om överviktiga barn som sitter klistrade vid datorn på nytt väckt insikten om behovet av idrott och motion. Kan friidrotten bidra till att fler börjar röra på sig tenderar kommunpolitikerna att bli än mer villiga att anslå nya pengar.