Trump-algoritmen besegrade Hillary Clintons kampanjmakare

Trump vann med en kampanj som dömdes ut av alla erfarna bedömare. Men 84­ procents sannolikhet för Clintonseger när vallokalerna öppnade förvandlades under valkvällen till 100 procent Trumptriumf. Hur kunde det gå så? Anders Jonsson, politisk journalist och nyligen hemkommen från kampanjhettans USA ger svar.

Killen bredvid mig vid bardisken på Flavio, ett stenkast från House of Sweden i Georgetown, Washington DC, är stensäker. 

”Det kommer att bli en jordskredsseger för Trump.”

Jag blir uppriktigt förvånad över det han har att säga fyra dagar innan presidentvalet. Aaron G King är nämligen inte riktigt urtypen för en Trumpanhängare. Han är svart, han är välutbildad med universitetsexamen i ekonomi, han är muslim och han bor fem kvarter från vice president Joe Biden, i en av Washingtons mer välbeställda delar, han jobbar med import och att placera pengar.

Annons

Han är med andra ord så långt man kan komma från de vita, fattiga, arga missnöjda män som sägs bära upp Donald Trumps valrörelse. 

Ändå är han helt för Trump. Trump – ”en affärsman” – har vad som behövs för att städa upp i Washington och få bort etablissemanget som lever gott på vanligt folks skattepengar. Trump kan göra något åt underskottet i USA:s ekonomi som gör att kineserna kan ta över när de kräver att få sina lån återbetalda. Trump kan se till att stänga gränserna så att det blir fler jobb för amerikanerna igen.

”Du tillåter väl inte att folk hoppar över staketet in på din tomt? Det ska inte vi göra heller”, säger han bestämt.

Och framför allt kommer Trump att vinna för att sätta stopp för den förskräckliga Hillary Clinton. Hon ljuger om sina mejl, hon fifflar och skor sig själv och betalar folk för att stödja henne. Plötsligt syns Barack Obama på tv-skärmen ovanför baren. Min bargranne talar uppskattande om hans retoriska förmåga, men undrar sedan vad Hillary betalat Obama för att stödja henne. 

Sådan var stämningen i den amerikanska valrörelsen. Två kandidater som var hatade av den andra sidan och som båda hade historiskt låga förtroendesiffror. USA är mer polariserat än någonsin tidigare och det slutade mot alla förståsigpåares utsagor med att Donald Trump vann. Inte med en jordskredsseger, där hade min bargranne fel, men han vann. Hur kunde det gå så?

Efter att ha stått i den tre kilometer långa kön för att komma in på Hillary Clintons avslutande valmöte i Philadelphia är det faktiskt svårt att förstå. Mer folk än när påven var i Philadelphia förra sommaren. Men stödet för demokraterna och Hillary Clinton på öst- och västkusten och i de stora städerna räckte inte. 

Trump vann efter en kampanj som dömdes ut av alla politiska kampanjmakare som jag har stött på. De som ägnar sig åt riktad annonsering och kampanjer via digitala medier. Dagarna innan valet var de stensäkra på att Hillary Clinton skulle vinna. Men 84 procents sannolikhet för en Clintonseger när vallokalerna öppnade förvandlades under kvällen till en 100- procentig sannolikhet för Trumptriumf, samtidigt som stämningen på valvakan i House of Sweden blev allt sämre ju längre kvällen led.

I USA handlar val i första hand inte om att övertyga utan om att mobilisera. Det viktiga är att få folk att gå och rösta. Befolkningen är numera så uppdelad på republikaner och demokrater så bara de röstar, så röstar de på ”sitt” parti, oavsett vad det partiets kandidat har för budskap i sak.

Inför valet var analysen att Trumps negativa kampanj gick ut på att få ner valdeltagandet. Tanken var att det skulle gynna honom, eftersom folk på landsorten och vita män förväntades stödja honom genom att gå och rösta, medan andra skulle välja att avstå efter en ovanligt smutsig valkampanj.

Valdeltagandet sjönk med några procentenheter och andelen av de som röstade i olika etniska grupper var i stort sett desamma som i det förra presidentvalet. I antal röster blev det oerhört jämt, med en liten övervikt för Clinton. Men Trump vann för att han vann tillbaka en del delstater från demokraterna. Trump vann för att han lyckades mobilisera vita utan högre utbildning, även en majoritet av de vita kvinnorna.

Hur gick det till? Hur kunde Trump vinna när han spenderade betydligt mindre pengar än Clinton på lokala kampanjer och på annonsering och när han inte hade en miljon volontärer som knackade dörr för att få folk att gå och rösta? Det kommer nu att få professionella kampanjmakare i USA och resten av världen att lägga pannan i djupa veck.

En förklaring är att Donald Trump bars fram av en liknande våg som Barack Obama för åtta år sedan. Det vill säga, det är tid för förändring, change. Då var det de yngre, liberala, svarta och latinos som lyfte fram Obama. Nu var det framför allt vita, missnöjda män som inte fått det bättre, utan snarare sämre, de senaste 20 åren. De är djupt misstrogna mot centralmakten i Washington och Trump var som klippt och skuren för att ta hand om det missnöjet.

En annan förklaring är naturligtvis att Hillary Clinton har varit illa sedd i breda folklager i USA under många år. De som ogillade Trump kunde ändå inte förmå sig att rösta på henne.

Men den viktigaste förklaringen är nog att Trump kunde utnyttja de sociala medierna och i förlängningen gammelmedierna på ett sätt som ingen gjort innan. Han twittrade personligen det ena mer eller mindre befängda påståendet efter det andra. Han svarade själv och hans påståenden delades på Facebook och andra plattformar. De satte i gång en debatt, just därför att det var så grova påståenden han kom med. 

I sociala medier förekom han oftare än Clinton och för det mesta i positiva ordalag. I den digitala medievärlden där antalet klick och delningar betyder mest blev hans agerande hårdvaluta. Trump drog trafik och gammelmedierna gav honom stort utrymme, oavsett om det han påstod var sant eller inte.

De amerikanska tv-bolagen finansieras via annonser, där annonsören får betala en grundavgift och sedan mer ju fler tittare som ser annonsen. Eftersom Trump drog tittare fick han vara med mycket och ofta.

Han behövde därmed inte lägga pengar på konsulter och riktade kampanjer. Det spelade ingen roll att han inte hade en stor kampanjkassa. Budskapet riktades av sig självt. Människor delar till sina likasinnade, som sprider vidare till sin bekantskapskrets och så vidare.

Med dagens tempo är det sällan ett påstående som twittras ut hinner kollas, det är ständigt något nytt som kommer och om påståenden upprepas tillräckligt ofta blir de sanna, åtminstone för de som i stort sett bara tar del av information från likasinnade. 

Den här utvecklingen beskrevs träffsäkert av Martin Schori i Dagens Samhälle den 1 september. Vi lever i olika universum, som den erfarne politiske konsulten John Rendon beskriver det. Han började arbeta med Jimmy Carter 1971 och har varit med sedan dess i amerikansk politik. Mest känd är han för att han hade uppdraget att rättfärdiga kriget i Irak för de amerikanska medborgarna.

Men vad händer med våra demokratiska system i en värld där algoritmerna gör att vi enbart talar med likasinnade och läser och lyssnar på uppfattningar som vi delar? Hur ska en demokrati fungera om det inte finns en gemensam grund för att fatta beslut? Eroderar den till slut när befolkningarna blir uppdelade i olika grupperingar som inte har den minsta förståelse för hur andra resonerar? Det är verkligen något att fundera över efter det amerikanska presidentvalet. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Senast publicerat

Igår 13:35

”Fi:s feminism är rent kvinnofientlig”

Linnea Hylén, ledamot i CUF:s internationella kommitté
Igår 11:06

Lokalt samarbete med högskolan höjer kvaliteten

Eva Nordmark
, ordförande TCO
Igår 10:56
Igår 10:29

”Vårdval gör vården för reumatiker ojämn”

Håkan Håkansson & Cecilia Carlens, Reumatikerförbundet resp Sv Reumatologisk Förening
Igår 09:56

Kostråd måste kunna få anpassas till individen

Jenny Levin mfl, leg. dietist primärvården Stockholm