Sverige måste tänka om när det gäller arbetskraftsinvandring

De senaste veckorna har två enskilda fall lett till intensiv debatt om arbetskraftsinvandring. De två fallen tydliggör svagheterna i den lag om arbetskraftsinvandring som Alliansen tillsammans med Miljöpartiet införde 2008, skriver Henrik Emilsson, doktor i internationell migration och etniska relationer samt forskare på Malmö högskola.
Av: Henrik Emilsson , doktor i internationell migration och etniska relationer samt forskare på Malmö högskola.

Den svenska lagen om arbetskraftsinvandring är unik. Det har såväl OECD som den kända migrationsforskaren Martin Ruhs konstaterat. Den strider mot både de kunskaper som finns om hur en framgångsrik modell för arbetskraftsinvandring bör se ut, och internationella policytrender. Det som skiljer den svenska lagstiftningen från andra länders är bland annat:

  • Den gör inte skillnad på hög- och lågkvalificerade arbetskraftsinvandrare, arbetstillstånd inom hög- eller lågkvalificerade yrken, eller om det finns arbetskraftsbrist eller inte inom ett yrke. 
  • Den har ingen arbetsmarknadsprövning, utan arbetsgivarna har hela makten.
  • Den blandar samman asyl- och arbetskraftsinvandring.

Det är visserligen inget fel att utforma en politik som markant skiljer sig från andra jämförbara länder. Samtidigt vore det ju märkligt om just Sverige hittat den bästa modellen, när alla andra länder gjort andra val. 

Två aktuella fall visar tydligt på två stora problem i 2008 års lag, jämfört med den tidigare lagstiftningen. För det första är det främst den lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen som har ökat. För det andra så är villkoren för högkvalificerade sämre än förut. Den lever inte heller upp till sina egna mål om att vara enkel och flexibel. Tvärtom går det knappast att tänka sig ett mer byråkratiskt regelverk.

Annons

Först har vi exemplet med Tayyab Shabab, dataprogrammerare och högkvalificerad arbetskraftsinvandrare. Enligt Migrationsverkets beslut har Tayyabs föregående arbetsgivare glömt att teckna en tjänstepensionsförsäkring för honom, vilket utlovades i anställningskontraktet som låg till grund för arbetstillståndet. Därför nekas han nu en förlängning av sitt arbets- och uppehållstillstånd. 

Om den gamla lagstiftningen hade funnits kvar hade detta problem aldrig uppstått. Då fick alla högkvalificerade arbetskraftsinvandrare direkt permanent uppehållstillstånd. Det systemet har flera fördelar. 

För det första hade små avvikelser i anställningskontrakt inte haft någon betydelse. 

För det andra hade det minskat byråkratin. I stället för att Migrationsverket ska granska ansökan en gång, krävs i dag minst tre separata beslut för att någon ska få permanent uppehållstillstånd. 

För det tredje hade arbetstagaren inte varit så beroende av arbetsgivarens goda vilja. Det hade också gjort det enklare att attrahera högkvalificerad arbetskraft, då vi vet att permanenta tillstånd är mycket högt värderade vid beslut att flytta från ett land till ett annat som arbetskraftsinvandrare. 

Det andra fallet gäller Sergiu Tanurcov, som enligt uppgift kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare för att spela fotboll. Problemet i hans fall är att han tjänade mindre än 13 000 kronor under några månader när han jobbade på en flyttfirma. Egentligen ska alla arbetskraftsinvandrare tjäna minst enligt kollektivavtal eller praxis inom yrket, men i själva verket har det bildats en praxis att 13 000 kronor är miniminivån för arbetstillstånd och förlängning av dessa.

Om vi bortser från fotbollsspelaren Tanurcov och koncentrerar oss på flyttkillen, så representerar han en stor grupp arbetskraftsinvandrare som kommer hit för att jobba med enklare jobb i den privata servicenäringen – exempelvis tidningsutdelare, städare och restaurangbiträden. 

Min och andras forskning visar att det är vanligt att arbetskraftsinvandrarna i dessa yrken har mycket låga löner. Vanligen finns också ett överskott av arbetskraft i de här branscherna. För denna typ av jobb är det många som tjänar mindre än 13 000 kronor i månaden, och en ansenlig andel som har just 13 000 i lön, eller strax däröver. Arbetsgivarna har alltså anpassat sig till miniminormen. 

Det är ett känt faktum i den internationella forskningen att arbetskraftsinvandring till yrken där det finns ett överskott av arbetskraft skiljer sig betydligt från yrken där det finns underskott av arbetskraft. Arbetsgivare som har svårt att hitta arbetskraft betalar ofta mellanhänder för att hitta lämplig arbetskraft. I överskottsyrken är det tvärtom – arbetsgivare och mellanhänder tar ofta betalt av arbetstagaren för att erbjuda ett jobb. Dessa drivkrafter att betala för ett arbetstillstånd eller att medvetet acceptera mycket låga löner förstärks av att arbetskraftsinvandringen i Sverige blandats samman med asylsystemet.

Som min forskning visar är det en stor del av arbetskraftsinvandrarna som söker asyl efter ankomst i Sverige, eller efter att deras arbetstillstånd löpt ut. Annan forskning visar att arbetstagare ofta är införstådda med att de kommer att arbeta under sämre arbetsvillkor än andra på arbetsmarknaden. De utökade kontrollerna har visserligen minskat antalet arbetstillstånd i dessa branscher, men det har skett till priset av ökad administration och förlängda väntetider för andra kategorier av arbetskraftsinvandrare; inte minst vid förlängning av arbetstillstånd, vilket ökar otryggheten för de arbetskraftsinvandrare som verkligen behövs på svensk arbetsmarknad.

Dagens reglering av arbetskraftsinvandring till lågkvalificerade yrken tränger dessutom ut andra på arbetsmarknaden – inte minst de som fått skydd som asylsökande, som ofta konkurrerar om samma jobb. 

Mycket av kritiken i dessa, och andra, fall riktas mot Migrationsverket. Men det följer bara den lag som riksdagen har beslutat. Om myndigheten hade gett förlängda arbetstillstånd i fallen Tayyab Shabab och Sergiu Tanurcov hade man brutit mot lagen och/eller den praxis som beslutats i domstol. Och vi kan inte ha en statsförvaltning som gör avsteg från lagen bara för att det handlar om ömmande fall. Nej, det är själva konstruktionen av lagen som är problemet.

Sverige är det enda landet i världen som har samma typ av reglering för all arbetskraftsinvandring. Det leder till dåliga förhållanden för högkvalificerade arbetskraftsinvandrare och öppnar upp för missbruk när det gäller mer lågkvalificerad arbetskraft. I stället för att göra små förändringar i lagstiftningen, med ökade kontroller och/eller undantag, som bland annat Centerpartiet föreslagit, bör lagen ses över i sin helhet.

Det måste bli mer attraktivt för högkvalificerade arbetskraftsinvandrare att välja Sverige, bland annat genom att vi erbjuder säkrare och mer långsiktiga arbetstillstånd. Lågkvalificerade yrken där det inte finns någon arbetskraftsbrist bör antingen spärras för arbetskraftsinvandring eller så bör kraven på lägsta lön höjas avsevärt, till exempel till medianlönen som i dag är cirka 28 000 kronor i månaden. 

Därutöver bör regelverket ändras så att det öppnas upp för arbetskraftsinvandring till yrken där det verkligen är brist, men där dagens system försvårar rekrytering, som till exempel läkare och sjuksköterskor.  

LÄSTIPS

Calleman, C. & Herzfeld Olsson, P., Arbetskraft Från Hela Världen: Vad Hände med 2008 Års Reform?, DELMI Rapport 2015:9, Stockholm: DELMI.

Emilsson, H. (2016) Paper planes : labour migration, integration policy and the state, Dissertation in Migration, Urbanisation and Societal Change, Malmö: Malmö University.

OECD (2011) Recruiting Immigrant Workers: Sweden, Paris: OECD.

Ruhs, M. (2013) The Price of Rights: Regulating International Labor Migration, Princeton & Oxford: Princeton University Press.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Senast publicerat

Igår 16:44

”Malmöbornas trygghet har ignorerats”

Tony Rahm, andre vice ordf (M) fritidsnämnden Malmö
Igår 15:16
Igår 14:45

”Porta dem som trakasserar på badhusen”

Anna König Järlmyr & Bo Sundin, Moderaterna, Stockholms stad
Igår 13:36

”Barn med autism ingår i skoluppdraget”

Malin Holm & Jiang Millington, föräldranätverket Barn i Behov