Så sårbara är vi i det ryska PR-kriget

Ryska aktörer bedriver en medveten psykologisk krigföring riktad mot Sverige och andra europeiska länder. Den tar sig olika uttryck och syns inom allt från IT-attacker och samarbete med högerextrema partier till flyktingpolitiken. Det behövs en ökad medvetenhet för att motverka den ryska olovliga påverkan på svensk politik och samhälle, skriver Rysslandskännaren Vilhelm Konnander.

När Säpos årsbok nyligen presenterades speglade den en ökad oro för rysk påverkan på svensk politik och samhälle. Ett par dagar senare följde den uppmärksammade IT-attacken mot ledande svenska nyhetssajter där blickarna riktades österut. Det var ett begränsat angrepp men ökade oron inför ”det ryska hotet”. Intrycket av ett Ryssland med styrka och förmåga på informationsarenan skärptes.

Informationskrigföring har långa anor i ryskt tänkande. Sedan 1960-talet domineras det av reflexiv kontroll – ”en process varmed en fiende överför motiv och grunder för beslutsfattande till en annan” – vilket får motståndaren att återspegla det egna beteendet. Syftet är att uppnå strategiska mål utan att tillgripa militärt våld.

När Ryssland erövrade Krim 2014 fick just reflexiv kontroll Europas ledare att tveka att utpeka Ryssland som angripare och att kalla det för krig. Militärteoretiker bidrog till osäkerheten genom att tala om hybrid- eller sjätte generationens krigföring. Syftet att vilseleda och lamslå politiska beslutsfattare nåddes genom gamla metoder anpassade till moderna förhållanden.

Annons

Konflikten i östra Ukraina präglades av västlig beröringsskräck fram till nedskjutningen av passagerarplanet Malaysian airlines MH-17. Ryska försök att vilseleda och desinformera väst fick här motsatt effekt och förstärkte snarare reaktionerna. Misslyckandet visar hur paradoxal reflexiv kontroll är. Vad som är orsak och verkan i reflexiva processer är svårt att avgöra, varför de är svåra att kontrollera. Mängden aktörer, nivåer och kontexter är för stor i skeden av oväntade och dynamiska utvecklingar för att garantera avsedd verkan.

Vad skiljer dagens situation från kalla kriget och hur allvarlig är den ryska informationskrigföringen mot Sverige? Brist på sammanhang samt överskattning av rysk förmåga är de största utmaningarna för att motverka rysk olovlig påverkan på svensk politik och samhälle.

Bristen på sammanhang består i en begränsad analytisk förmåga om rysk säkerhetspolitik. Kompetensen har sänkts så mycket att den inte kortsiktigt kan kompenseras av ökade resurser. Myndigheterna har under överskådlig framtid liten förmåga att motverka en rysk informationskrigföring. Överskattning av den ryska förmågan är den andra utmaningen. Det inledande exemplet visar att man lätt kan uppnå stor effekt på hur vi varseblir ”rysk” förmåga. Vi bidrar själva till att förstärka budskapet om ett ryskt hot och avleds från att behandla andra ämnen.

Den offentliga debatten riskerar att medverka till att öka den ryska påverkan, samtidigt som en medveten debatt är det främsta medlet att motverka den. Polarisering för att lamslå politikens mittfält är ett övergripande mål i både Europa och Sverige. Genom polarisering stärks förmågan att manipulera, splittra och påverka demokratiska processer. Att lamslå debatten är ett självändamål.

I Ryssland har reflexiv kontroll använts politiskt från 1990-talet. Det kan ha bidragit till den polarisering av rysk politik som lamslog politikens mittfält och demokratin. Det är känt att Kreml använder reflexiv kontroll i beslutsfattandet. Inrikespolitiskt har Ryssland använt IT-attacker mot kritiska medier.

Med IT-attackerna mot Estland 2007 och Georgienkriget 2008 exporterades det som man redan hade prövat på hemmaplan. Den ryska polariseringen av den europeiska politiken sker genom samarbete med högerextrema partier som står den ryska regimen ideologiskt nära. De nära banden med franska Nationella Fronten är väldokumenterade, men kontakterna berör i praktiken de flesta rörelser på yttersta högerkanten. Till vänster är samarbetet med grekiska Syriza välkänt, men gamla ryska sympatier och reaktionen mot extremhögern är viktigare. Både ytterkanterna till höger och vänster ser nära kontakter med Ryssland som oproblematiska.

Det ryska samhällsomstörtande stödet till europeiska ytterlighetsrörelser har öppnat Pandoras ask med oanade konsekvenser. Två huvudexempel på reflexiv kontroll är flyktingkrisen i Europa samt debatten om svensk Nato-anslutning.

Stödet till den europeiska extremhögern syftar till att både stärka främlingsfientliga strömningar och att skapa en motreaktion från extremvänstern. Man vill öka inflytandet för krafter som inte tror på den liberala demokratin och därmed minska politikens demokratiska mittfält. Målet är att lamslå snarare än att påverka Europas demokratier.

Politikens demokratiska mittfält tvingas att agera inom snävare ramar och förhålla sig till att invandrings- och flyktingfrågor dominerar den politiska dagordningen i stället för långsiktiga strategiska frågor. Politiken avleds från dagliga sakfrågor. Demokratin undergrävs och det parlamentariska arbetet riskerar att lamslås. Att Rysslands insats i Syrien bidrar till att förvärra flyktingkrisen i Europa bör delvis ses i detta ljus. Nyligen hävdades att Moskva stöder tysk främlingsfientlighet för att avsätta förbundskansler Angela Merkel, som är en stark anhängare till EU:s Rysslandssanktioner. Om så skulle vara fallet visar det på ökade ryska ambitioner att undergräva europeisk politik samt hur det öppna samhället kan motverka sådana försök.

Den svenska Nato-debatten visar hur sovjetiska planer att påverka svensk politik aktualiserats i vår samtid. Under kalla kriget rådde konsensus om alliansfriheten. Trots starka västsympatier tolererades inte avsteg från ”neutraliteten”. Denna paradox gav möjlighet att undergräva den säkerhetspolitiska samsynen genom Nato-frågan. De som stödde ett svenskt Nato-medlemskap stod dock för långt till höger och mötte motstånd från yttersta vänstern. Konsensus kring alliansfriheten marginaliserade de polariserande krafter som ville undergräva en svensk säkerhetspolitisk enighet.

Att polarisera och lamslå svensk säkerhetspolitik genom Nato-frågan ligger i dag inom räckhåll. Vad som förut var extremer närmar sig nu politikens mittfält. Borgerlighetens ställningstagande för Nato samt mittenvänsterns och opinionens stöd för alliansfriheten ger möjlighet att avleda fokus från mer grundläggande frågor. Med alltmer låsta positioner inskränks utrymmet för sakdiskussion. Polariseringen ökar samtidigt som den svenska feministiska utrikespolitiken förlöjligas och försvarspolitiska syndabockar söks. Vad som är Sveriges grundläggande säkerhetspolitiska intressen och värderingar skyms, vilket försvårar en sakdiskussion om våra vägval. Ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap skulle ändå spärras av Sverigedemokraterna.

Hur sårbart är Sverige för rysk psykologisk krigföring? Svaret beror förmodligen på hur sårbart vi låter Sverige vara – hur mycket vi tillåter Ryssland att spela på känslan av rädsla och osäkerhet. Som Franklin Roosevelt sa: ”Vi har inget att frukta utom fruktan själv”. Om rädsla och osäkerhet skingras till förmån för sakdiskussion på de områden Ryssland söker att påverka eller lamslå, har vi lite att frukta.

Det öppna samhällets förmåga att hantera och motverka en olovlig påverkan är stark om både politik och media ges verktyg att förstå de bredare sammanhangen, och därmed rätt kan värdera Rysslands psykologiska krigföring mot Sverige.

Vilhelm Konnander
Rysslandskännare och konsult

Senast publicerat

Idag 13:19

”Öka godstrafiken på järnvägen med längre tåg”

Pia Lagerlöf, generalsekreterare Swedtrain
Idag 13:11

”Privatisera delar av Arbetsförmedlingen”

Mads Lundgaard, arbetsförmedlare
Idag 06:00
Idag 05:45

När allt fler unga säljer sex krävs handling

Andréa Ström, vice ordförande (M) socialnämnden Stockholms stad
Idag 05:30

”Varenda unge ska klara gymnasiet”

Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister (S)