Skattemiljarder på villovägar

Infrastruktur Som idé låter det smått genialiskt. Om kommuner och regioner får vara med och förhandla om när och hur en ny statlig väg eller järnväg ska byggas kan lokala vins­ter uppstå; mark att exploatera för bostäder, industri eller handel till exempel. Kan inte då kommunen/regio­nen också bidra med en del av dessa vinster till väginvesteringen?

Jo. Det kan de. Det kom regeringen fram till hösten 2008 inför den nya tolvårsplanen för infrastrukturen 2010–2021.

Satsningen blev snabb och stor. Dekreten till de statliga verken var att medfinansiering skulle förhandlas för varje objekt. Överallt. Och trots att många kommunpolitiker principiellt är emot bar det frukt på många håll.

Regeringen har räknat fram bidraget till 65–70 miljarder kronor till en ursprunglig investeringsbudget på 184 miljarder. Minst 15 miljarder är kommunala och regionala pengar. 40 miljarder är brukaravgifter. På ett knappt år av förhandlingar. Succé.

Men nu grumlas bilden. Riksrevisionens kritik är skoningslös. Fel vägar byggdes. Medfinansieringen alst­rar fördyringar. Starka köpte sig före svaga. Godtycke. Underlagen brast. Etcetera.

–  I mångt och mycket pekar Riksrevisonen på att det saknades en linje för hur det skulle förhandlas, konstaterar Lennart Kalander, chef för Trafikverkets planering på verksamhetsområde Samhälle.

Medfinansieringen får aldrig bli ett sätt att köpa sig före i kön, deklarerade regeringen. I praktiken blev den det systematiska sättet att just trängas i kön. Många vittnar om att en plats i kön varit själva förutsättningen för att påbörja en förhandling.

Professor Jan-Eric Nilsson på Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) menar att staten tänkt snett.
– Ur kommunal synvinkel är medfinansieringen ett sätt att köpa sig före i kön! Varför skulle man annars vara med och betala?

Så ska det inte vara, hävdar Lennart Kalander.
– Det gick lite fort i början. Vi behöver bli tydligare. Ingen ska kunna köpa plats i kön!

När fel vägar byggs förlorar samhället pengar. VTI har räknat på effekterna i en underlagsrapport till Riksrevisionen. När regeringen gjorde sista justeringarna i infrastrukturplanen så försvann lönsamma projekt (som E22 Norrköping) ur planförslaget till förmån för olönsamma (som tågtunneln under Göteborg). Samhällsnyttan minskade med 19 miljarder, enligt VTI:s beräkningar. Mycket beroende på Västsvenska trafikpaketet.

Staten krävde hälften i medfinansiering för att släppa in paketet i plan. Då föreslog regionen en trängselskatt. Inte primärt för att trängselskatt behövdes i sig, hävdar Riksrevisionen, utan för att den behövdes för att kunna köpa in projektet i plan.

Där somliga fick  mycket fick and­ra lite, konstaterar också Riksrevisionen. Varberg medfinansierar exempelvis ett dubbelspår i en tunnel under centrum med 10 procent, 290 miljoner kronor. Oerhört värdefullt, menar ks-ordförande Jörgen Warborn (M).

–  Annars hade vi inte betalat. Det ger fantastiska möjligheter till bostäder, bland annat, på den här marken, säger han.

Av samma skäl vill Helsingborg ha en tågtunnel. Men staden får betala 95 procent av sin. 2  200 miljoner enligt plan. Nya beräkningar säger 3 miljarder och nu skjuter man upp projektet. För dyrt.

I höst väntar en ny infrastrukturproposition. Frågan är vilken plats medfinansieringen får i den. Kritiken har bitit. Och där det tidigare centerledda näringsdepartementet drev på är signalerna att departementet under Catharina Elmsäter-Svärd (M) inte har samma sug efter kommunal medfinansiering.

– Det gällde för oss att tänka efter och skapa bra spelregler. Utifrån det kan man kanske känna att det varit en form av inbromsning. Vi får se nu vilka direktiv vi får, säger Lennart Kalander.

Läs mer i Dagens Samhälle nummer 20/2012.