Putinismens systemhot frodas i kaos och splittring

Ryssland och ryska intressen letar sig åter in i centrum för svensk debatt. På Gotland 
ville politiker hyra ut hamnen till Gazprom, vilket föranledde stor oenighet. Därutöver 
diskuteras allt oftare oron för desinformation eller rentav infiltration. Är debatten relevant?
 Ja, det ryska systemhotet är på riktigt, skriver Rysslandskännaren Vilhelm Konnander.
Av: Vilhelm Konnander , Rysslandskännare och konsult

Det ryska hotet mot Sverige och närområdet växer. Fokus är på säkerhetspolitik, informationskrigföring samt ryskt stöd till ”den nya högern” i Europa och USA. Dessa är bara exempel på putinismens bredare systemhot. För väst är det ett samhällsomstörtande system, som i sin projektion undergräver vår demokrati, marknadsekonomi och rättsstat. För Ryssland är det ett system i symbios med samhällskollaps i slow motion, där utvecklingen styrs av ett parallellsamhälles oskrivna lagar och mekanismer bortom offentlig kontroll. Att systemet fortsätter matas är en förutsättning för dess fortbestånd, med oanade konsekvenser för Ryssland och omvärlden. Förstår vi inte putinismens drivkrafter, mekanismer och motiv, så får vi svårt att möta de utmaningar mot vårt eget samhälle som Kreml ställer oss inför.

Till västs Rysslandssyn hör det tidiga 90-talets debatt om den ”ryska maffian”. Att skildra Ryssland som en maffiastat med Putin som gudfader i Kreml är åter på modet, men ger en felvisande bild av ett system, som lika lite kunnat centralstyras av Putin, Jeltsin eller Gorbatjov. 

Sovjetisk organiserad brottslighet var ett parallellsamhälle oberoende av centralmakten med stark hederskodex, oskrivna lagar och kriminell kultur. Den både konkurrerade med och avspeglade den kommunistiska nomenklaturan med drag av paramilitär hierarki, fientlighet mot utomstående och stark brottsbenägenhet. Här hade dock nomenklaturan övertaget såsom länge partiboken förblev ett frikort att göra vad som helst mot vem som helst utanför maktapparaten. 

Annons

Gorbatjovs ekonomiska reformer och Sovjets fall gav nomenklaturan en unik position att plundra Ryssland på dess tillgångar. Jeltsin-erans privatiseringar skapade en nomenklaturakapitalism, där statstillgångarna övergick i elitens händer. Trots sovjetkollaps bestod nomenklaturans intressen och mekanismer under 1990-talets laglöshet. 

Putins maktparti ”Enade Ryssland” har i dag övertagit det forna kommunistpartiets roll som parallellsamhälle. Därmed har den kriminella ”ordningen” återställts. Att ”Enade Ryssland” kallas för ”skurkarnas och tjuvarnas parti” illustrerar systemets kontinuitet. När den internationella utvecklingen gått den putinistiska regimen emot, har också fientligheten mot omvärlden stärkts. Extremnationalistiska strömningar som växt fram inom säkerhetsstrukturerna, omsattes 2006 i en öppet fascistisk partiideologi för ”Enade Ryssland”. Putinismen blev därmed primus motor för den nya högern i Europa, med grundläggande samhällsomvälvning som mål. Det är en miljö som putinismens system är väl hemmastadd i.     

Det putinistiska systemhotet mot västlig demokrati, marknadsekonomi och rättsstat ökar med tilltagande samhällssplittring, extremism och osäkerhet. En ny verklighet skapas utifrån en projicering av det putinistiska parallellsamhällets behov, föreställningar och mekanismer. Det är en verklighet, som berör oss alla med konsekvenser på central och lokal nivå i allt bredare samhällssektorer. När inget är sant och allt är möjligt sätts samhällets regler ur spel. 

Lögnen blir i denna värld existentiell och en fråga om respekt och erkännande. Putinismens självhävdelsebehov utgår från behovet av att relativisera all sanning för att systemet inte ska ifrågasättas. Med terror och rädsla skräms folk från att påpeka att kejsaren är naken och lögnen bejakas för att slippa leva i skräck. Individen placerar sig därmed i ett lögnens panoptikon, där oron för övervakning gör fången till sin egen övervakare. 

När Angela Merkel i mars 2014 sade att Putin tycktes leva i en annan värld och ifrågasatte om han var i kontakt med verkligheten utmanade hon det putinistiska systemets parallellsamhälle. Med sin uppväxt i socialismens DDR förstod Merkel att vad som fanns i skyltfönstret sällan återfanns på butikshyllorna. Västs vilja att syna korten är svag, både för att undvika provokationer och för att den bild Ryssland förmedlar uppfyller behov av ett ryskt hot. 

Ett hypotetiskt exempel är försvarsutgifter. Officiellt anges att 10–20 procent av rysk försvarsbudget försvinner i korruption. Ju högre försvarsutgifter desto mer kan säkerhetsintressena svindla bort samtidigt som de är beroende av att upprustningen framstår som trovärdig gentemot omvärlden. Genom militära styrkedemonstrationer, kränkningar och provokationer trycker Kreml på rätt knappar hos västs säkerhetsetablissemang.

När väst svarar på det ryska hotet, matar man korruptionen genom en rustningsspiral som stärker det putinistiska systemets fortlevnad. Samtidigt skulle alternativet att vika sig eller ge efter för Ryssland bara uppmuntra till ytterligare expansion.

Dilemmat i säkerhetslogiken är att såväl motstånd som eftergifter matar systemet och låter det expandera. I båda fallen vinner Kreml. Att som Merkel syna korten kunde vid en militär konfrontation leda till den obehagliga insikten att ryskt försvar främst förlitar sig på kärnvapen. Situationen i Sveriges närområde blir alltmer prekär. Kritiska frågor måste onekligen ställas.

Internet utgör en idealisk arena för ett parallellsamhälle och dess behov av att med små medel manipulera, distrahera och bedra. Beteendet liknar i stor utsträckning nätbrottslighet och effekten blir stor. Anonymiteten på nätet ger möjlighet att föda och utnyttja aktivistgrupper som Wikileaks för att skada västliga intressen. Där politiken tidigare stått i fokus för nätskandaler, kommer nu näringslivet alltmer i blickfånget. Vi kan förvänta oss att svenska företag och finansinstitutioner i Baltikum, Ryssland och tidigare Sovjetrepubliker utsätts för intensifierad informationskrigföring, inte minst om ryska systemintressen står att tjäna på det. 

Det ryska stödet till den nya högern i Europa och USA speglar såväl en värde som en intressegemenskap. Det ideologiska föraktet mot liberal demokrati, marknadsekonomi och rättssamhälle motsvaras av ett putinistiskt system vars existens, expansion och fortbestånd är beroende av att dessa institutioner är svaga, lamslagna eller frånvarande. Kan Kreml understödja en europeisk högerpopulism dominerad av opportunister, bedragare och fifflare, har man allt att vinna både politiskt och ekonomiskt. Att kunna styra ett scenario likt Brexit, där brittisk och europeisk politik lamslås och Europas finansiella centrum hotar flytta till Dubai, vore en våt dröm för Moskva, men den saknar verklighetsförankring.  

Det finns nämligen ingen konspiration, ingen kontroll, utan Kremls politik syftar till sådant kaos och instabilitet som det egna systemet frodas i. Putinismens systemhot är dess samhällsomstörtande karaktär och det är en verklighet som alltmer kommer beröra både Sverige och det västliga demokratiska systemet i stort. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Senast publicerat

Idag 06:15
Idag 05:45

”Välfärdsdebatten måste handla om medborgarna”

Lena Dahlstedt & Klara Palmberg Broryd, Nacka kommun
Idag 05:45

”Utveckla de regionala järnvägarna”

Helena Leufstadius mfl, vd Svensk kollektivtrafik