Orimligt kollektivt mål i Gymnasieutredningen

Gymnasieutredningen som presenterades i oktober 2016 innehåller en mängd förslag till ändringar i gymnasieskolan. Av dessa är särskilt ett värt noggrann granskning, då dess formulering riskerar att undergräva elevens ansvar och i stället ge skolan uppgiften att åstadkomma godkända studieresultat åt eleverna, skriver Hrvoje Kap, fil.dr. i sociologi.
Av: Hrvoje Kap , Fil.dr. i sociologi

I utredningen ”En gymnasieutbildning för alla” föreslås ett tillägg om gymnasieskolans mål jämte det nuvarande. Med förslaget skulle skollagens kapitel 15 börja med: ”Målet för gymnasieskolan är att alla ungdomar ska påbörja en gymnasie­utbildning och nå utbildningens mål.” 

Utredningen har lagt fram detta förslag då man kom fram till att ett obligatorium – som skulle övervägas enligt direktivet till utredningen – inte är ett gångbart alternativ. Förslaget bör dock avslås, av flera skäl. Det viktigaste skälet är att detta kan inleda ett principiellt skifte i hur man ser på utbildning. En utbildningsinstitution ska garantera förutsättningarna för undervisning, men den kan inte ta på sig uppgiften att åstadkomma godkända studieresultat åt eleverna. Förslaget till ny formulering i lagen tenderar dock att stödja en sådan tolkning.

Genom att lägga till ett uppnåendemål jämte de redan existerande kunskapsmålen, vidgas skolans uppgift till att omfatta både förutsättningar och studieresultat: såväl innehållet i lärares undervisning som resultatet av elevers studieansträngningar.

Annons

Formuleringen förskjuter på så vis ansvarsfördelningen mellan skola, lärare, elev och föräldrar vad gäller utbildning, undervisning och lärande. Inte minst tycks elevens eget ansvar för sina studier undergrävas och bli otydligt. Innebär formuleringen att eleven kan kräva av skolan att nå godkänd nivå? Hur kan en institution ta på sig den uppgiften? Förslaget bör granskas noggrant ur rättssäkerhetssynpunkt.

Huvudparagrafer av detta slag har ofta en långsiktig vägledande funktion för skolans lärare, rektorer, personal och administratörer, och denna formulering kan öppna upp för mängder av oförutsedda och oönskade tolkningar och reformer på längre sikt. Det är därför viktigt att vara noggrann med nya formuleringar, och att vara restriktiv vad gäller ändringar. Vilken utveckling kan en ändring av detta slag potentiellt leda till?

”Kollektiva” mål tenderar generellt att leda till att den enskilde betraktas som ett medel till sådana mål. Ett andra skäl har, delvis därför, att göra med att denna formulering mycket väl kan skapa kriterier som systematiskt leder till sänkning av undervisningens kvalitet. Frågan är om inte omfördelningen av resurser till den grupp elever som har svårast att uppnå målen blir alltför omfattande. 

Men ett ”kollektivt” mål kan också skapa nya institutionella behov och en utveckling som innebär en byråkratisering av skolan och ett överförande av makt till administratörer och utredare. Ett ”mål” som omfattar ”alla ungdomar” skulle kräva särskilda utredar- och utvärderingsfunktioner, vilket troligtvis skulle bli centrala myndigheters uppgift. 

Att förslaget innehåller ordet ”ungdomar”, i stället för ”elever”, innebär en externalisering av utbildningsinstitutionens syften och en rörelse i socialpolitisk riktning, som passerar gränserna för skolors institutionella omfång. Utbildning blir på så vis något som subtilt vidgas till att omfatta en hel åldersgrupp, i stället för elever i en skola.

Men lagändringsförslaget åstadkommer även något annat som är viktigt att belysa. Vidgas begreppet ”mål” till att omfatta ­uppnående ger det också en viss tolkning av likvärdigheten i skolan – en grundläggande princip i skol­väsendet – ett starkare stöd i lagstiftningen än tidigare. Det rör sig om de tolkningar som lägger an perspektivet att elevers ”bakgrund” inte bör ha konsekvenser för deras studieresultat. Detta formuleras och tolkas ofta på en mängd olika sätt, och det är ofta oklart vad som menas. 

I en hel del formuleringar är det här ett kontroversiellt och orimligt perspektiv, bland annat då det implicit ifrågasätter att föräldrar främjar sina barns studier, och då det på olika sätt alltför långtgående vidgar den sfär som blir föremål för skolpolitiken. I dag används ofta statistiska analyser för att, med en bristfällig tolkning, undersöka huruvida det existerar ”systematiska skillnader” vad gäller resultat mellan ”grupper” av elever med olika social, ­socioekonomisk eller annan ”bakgrund”. 

Varianter av sådana perspektiv på likvärdighet har kommit att bli förhärskande i dagens diskussioner. När skolväsendet decentraliserades i början av 1990-talet var det främst tre aspekter som likvärdigheten omfattade: läroplaner, l­ärarutbildningen och statsbidragssystemet – alla institutionella förutsättningar för utbildning.

Det skifte som har skett i dag, med ett ökat fokus på elevers studieresultat och ”bakgrund” (som ibland kallas ”förutsättningar”) i stället för undervisningens förutsättningar, är därför ganska anmärkningsvärt. Särskilt då det ofta framförs på ett förhållandevis ensidigt och onyanserat sätt. 

Möjligtvis har det fått stöd och utvecklats i samband med att intresset för OECD:s Pisa-undersökningar har ökat. OECD använder där ett begrepp som kallas ”equity”, och dess ”fairness”-aspekt innehåller indikatorer som ofta korresponderar mot ovan nämnda tolkningar av likvärdighet. Men det är tveksamt i vilken mån ”equity” eller ”fairness” bör översättas till likvärdighet, särskilt då OECD i andra sammanhang använder ’equivalence’, just för analyser av exempelvis ­läroplaner. 

Med lagändringsförslaget får många av de perspektiv på likvärdighet som alltför ensidigt fokuserar på studieresultat, däribland de som baseras på statistiska analyser, ett starkare stöd i skollagen. 

Ett ”mål” inriktat på resultat blir även föremål för skolmyndigheters utvärdering, med en möjlig konsekvens att gymnasieskolan bedöms vara sämre än den faktiskt är, då dess rektorer, lärare och personal kan komma att göras ansvariga för sådant som de inte kan eller ska ansvara för.

Formuleringar av huvudparagrafer av detta slag bottnar ofta i och uttrycker mer grundläggande politiska principer, som har varit föremål för långvariga idékonflikter; jämlikhet i förutsättningar och jämlikhet i resultat har varit och är allt som oftast två motstridiga principer.

Det är rimligt att betrakta detta förslag som ett omfattande principiellt skifte vad gäller gymnasieskolans syfte. Det riskerar att på sikt förskjuta ansvarsfördelningen i skolan, urholka skolans kunskapsmål och förvränga en balanserad uppfattning om utbildningens väsen.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Senast publicerat

Idag 11:32

Kommunal högskola felaktig slutsats av Saco

Johan Persson mfl, Parlamentariska landsbygdskommittén
Idag 11:27

”Vi står gärna bakom en utfallsbaserad vård”

Gunnar Akner mfl, nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården
Idag 10:38

Nej, SKL styrs inte från Rosenbad

Lena Micko mfl, ordförande (S) SKL
Idag 05:45
Idag 05:45

”Socialstyrelsens riktlinjer försämrar för patienterna”

Rolf Holmqvist & Christer Sandahl, professorer Linköping resp Karolinska