Hög tid att väcka liv i arvet efter franska revolutionen

Vänstern har länge ersatt klasstänkandet med identitetspolitik. Det fick förödande konsekvenser när demokraterna i USA ignorerade arbetarklassen, och vi riskerar att få se samma effekt när Frankrike väljer ny president, skriver Halil Karaveli, Frankrikekännare och aktuell med rapporten ”En ny fransk revolution?” hos tankesmedjan Katalys.

Arbetarklassen är tillbaka – den avgör val. Men i land efter land mister vänstern greppet om arbetarklassen. Civilminister Ardalan Shekarabi påpekade nyligen att ”många av de slag vi har framför oss inför den kommande valrörelsen handlar om vart svensk arbetarklass tar vägen politiskt. Efter två årtionden då arbetar­klassen inte ansetts relevant i det politiska spelet är det här en stor förändring”.

I USA avgjorde arbetarväljarna till Donald Trumps fördel. I Frankrike, som väljer ny president i vår, gör sig Marine Le Pen, Nationella Frontens ledare, till tolk för arbetarklassens frustration. Le Pen betecknar sig som ”varken höger ­eller vänster” men hon har anammat en retorik som i sina delar klingar vänster. Hon fördömer finanskapitalet och säger sig vilja värna om jobben. Under den nyliberala era som inleddes i mitten av 1980-talet har tre av sex miljoner franska industrijobb försvunnit. Le Pen kallar den globala kapitalismen för ”den nya totalitarismen”, ett ”monstruöst ­system som endast några stora företag och banker tjänar på”. 

Det franska socialistpartiet har i likhet med övriga socialdemokratiska partier i Europa administrerat det marknads­liberala systemskiftet. Det har bäddat för Nationella fronten, som numera är det största arbetarpartiet. 

Annons

Enligt en väljarundersökning från december 2016 åtnjuter Le Pen framför allt starkt stöd bland de mest utsatta grupperna, ”prekariatet”, i vilket 17 miljoner fransmän inräknas. I gruppen som uppger att de har svårt att klara sig på sin inkomst säger 44 procent att de ämnar rösta på Le Pen. Bland de arbets­lösa är siffran 34 procent, och bland dem som uppger att de upplever en stor risk att de kommer att drabbas av arbetslöshet 37 procent.

Det finns två vitt skilda förklaringar till skilsmässan mellan arbetarklassen och väns­tern. En tolkning är att arbetarklassen ”blivit reaktionär”. Det hävdar högerfilosofen Alain Finkielkraut i sin bok ”L’identité malheureuse”. Enligt den motsatta versionen är det väns­tern själv som bär skulden för brytningen. Den har allierat sig allt tätare med den liberala borgerligheten och underkastat sig ­finanskapitalismens diktat och marknadslösningar. Precis som demokraterna i USA har de franska socialisterna blivit ­bärare av en liberal kulturell identitet, ett parti för ”bobos,” bohemiska borgare, i stället för arbetare vilka man närmast kommit att ta avstånd ifrån.

2011 lanserade den ledande socialistiska tankesmedjan Terra Nova ett nytt politiskt projekt för socialisterna. Tanke­smedjan uppmanade socialistpartiet att inte bry sig om att försöka vinna tillbaka de ”oberörbara”, den ”lepeniserade”, främlingsfientliga arbetarklassen och i stället bygga en ”regnbågskoalition” av progressiva minoriteter: de unga, de välutbildade, de mångkulturella, som ­bejakar globalisering, öppenhet och förändring.

Ända sedan nyliberalismen gjorde sitt intåg har vänstern i Europa och USA satt sitt hopp till identitetspolitik som ersättning för vad man menat varit ett föråldrat klasstänkande. Det fick förödande konsekvenser senast för demokraterna i USA, vilka begick miss­taget att ignorera arbetarklassen och miss­nöjet bland arbetarväljarna.

Den tidigare, flerfaldige franske socialistiske ministern Jean-Pierre Chevènement konstaterade efter Hillary Clintons nederlag att ”när folket revolterar räcker det inte med minoriteterna för att bygga en majoritet, som också varit den socialliberala tanke som länge inspirerat socialisterna i Frankrike”. Chevènement har nyligen publicerat en uppmärksammad bok, ”Un défi de civilisation” (En ­civilisationsutmaning). Den ”civilisations­utmaning” som titeln hän­visar till är att återge politiken kommandot över finanskapitalet, att avsluta det nyliberala experiment som inleddes på 1980-talet och som har undergrävt demokratin. 

Författaren är inte vem som helst: han satt i den socialistregering som kapitulerade för nyliberalismen 1983, men avgick i protest. I dag konstaterar han att det har gått precis så illa som han då varnade för. Som inget annat land befinner sig Frankrike i tidens korsdrag. Jihadism och högerradikalisering löper där samman, samtidigt som demokratin, liksom överallt annars, blivit alltmer kringskuren av ett internationaliserat finanskapital. 

Den jihadistiska terrorism som drabbat Frankrike särskilt hårt och det växande stödet för extremhögern är i själva verket båda ytterst konsekvenser av den demokratiska nationalstatens förvittring. ­Extremismen frodas eftersom globaliseringen har försvagat den sociala och medborgerliga sammanhållningen. Och när medborgargemenskapen inte underhålls tar kulturell, etnisk och religös splittring vid.

När politikerna unisont förkunnar att utrymmet för politiken minskat kraftigt när ­finanskapitalet rör sig fritt över gränserna så eroderar demokratin, skriver Chevènement. Detta eftersom det känns poänglöst för medborgarna att engagera sig i politiken.

Le Pen väcker gensvar när hon säger att man visst inte måste underkasta sig finans­kapitalet, att makten kan och ska återbördas till medborgarna. Det är en tragedi – och ­något som riskerar att få svåra konsekvenser för samhällsklimatet också i resten av Europa – att den franska socialdemokratin under lång tid helt identifierat sig med kapitalets intressen, vilket gjort det möjligt för Le Pen att göra anspråk på att tala för ”folket”.

Chevènements tes är att arvet efter den franska revolutionen, idéerna om folkets suveränitet och medborgarskapet, utgör en slumrande kraft, en potential som kan och måste mobiliseras på nytt för att tämja den nyliberala globaliseringen. I denna mening kan Frankrike visa vägen för andra länder, precis som skedde efter 1789. Finns det, skriver han lyriskt, ”en mer entusiasmerande modell för själen än idén om ett folk av medborgare som fritt debatterar och självt ­bestämmer om sin framtid i ljuset av förnuftet?”

Men globaliseringens vinnare och förlorare har knappast samma intressen, även om de delar medborgarskap. Chevènement påpekar att de socialt privilegierade inte är spontant redo att göra avkall på sina privilegier.

Från slutet av 1800-talet fram till det ny­liberala paradigmskiftet på 1980-talet var dock vänstern i Frankrike en motvikt till ­kapitalet därför att arbetarrörelsen och den progressiva delen av borgerligheten var förenade. De sociala landvinningarna var resultatet av denna klassamverkan.

Den avgörande frågan i dag är vilken väg den progressiva borgerligheten kommer att välja. Kommer den att fortsätta att försvara nyliberal, ekonomisk gränslöshet och att demo­kratin underordnas den europeiska ­teknokratin? Då är risken stor att arbetar­klassen överges och lämnas åt extrem­högern. 

Halil Karaveli
Frankrikekännare, författare till ”En ny fransk revolution?” som ges ut av Katalys i dagarna.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Senast publicerat

Idag 06:15
Idag 05:45

”Välfärdsdebatten måste handla om medborgarna”

Lena Dahlstedt & Klara Palmberg Broryd, Nacka kommun
Idag 05:45

”Utveckla de regionala järnvägarna”

Helena Leufstadius mfl, vd Svensk kollektivtrafik