Carema-skandalen: ”Vi känner inte alls igen oss”

Vad är sant i Carema-skandalen? När Dagens Samhälle går bakom rubrikerna träder en historia av infekterade konflikter mellan läkare och sköterskor samt medierädda politiker fram. I två längre reportage visar Thord Eriksson upp en annan bild av Koppargården än den som blivit "sann" i debatten.

Tycker du att det här är intressant?

Den här artikeln publiceras i tidningen Dagens Samhälle. Du kan prova en gratis prenumeration eller köpa enstaka nummer av tidningen via vår Infobank.

REPORTAGE Allt började med ett brev till Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning i september i fjol. Avsändare var företaget Trygg Hälsa AB som står för läkarbemanningen på Koppargården, som sedan 2008 drivs av Carema. Brevet innehöll en tre sidor lång redogörelse från en av företagets läkare, som gav en bild av en vårdinstitution i förfall. Den svårt arbetsbelastade personalen saknade tillräcklig kompetens för sina uppgifter, det förekom undernäring och felmedicinering och dödligheten bland patienterna var oroväckande hög, enligt läkaren.

Läkaren avslutade med att slå fast att hon inte längre ansåg sig kunna garantera den medicinska säkerheten för Koppargårdens patienter.

Några veckor senare publicerade Dagens Nyheter den första artikeln i sin granskning av Carema och Koppargåren. Rubriken löd "Oacceptabla förhållanden på äldreboende i Vällingby" och texten byggde till stor del på läkarens brev.

Annons

I artikeln fick läkaren stöd av Marie Sundström, medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) i Hässelby-Vällingby:

"Jag har absolut ingen anledning att betvivla det läkaren skriver", försäkrade hon.

Det medicinska ansvaret för verksamheten låg dock hos Caremas egen MAS, som själv hade gjort flera Lex Maria-anmälningar till Socialstyrelsen om att patienter redan drabbats, eller riskerat att drabbas av allvarliga skador.

Det har alltså funnits brister på Koppargården. Men kritiken i läkarens brev gav bilden av totalt haveri. Vanvården på Koppargården etablerades direkt som en sanning och präglade den uppblossande debatten om vård och omsorg i privat regi. Redan ett par dagar efter DN:s artikel nådde den riksdagens partiledardebatt, när dåvarande vänsterledaren Lars Ohly lyfte fram Koppargården som ett exempel på konsekvenserna av en konkurrensutsatt vård och omsorg:

"De har skurit ned så mycket på personalen att människor ligger och faktiskt lider av usel vård."

Ingen betvivlade bilden av Koppargården — och ingen lät andra röster komma fram i rapporteringen.

Vi backar tillbaka till den 19 oktober 2010. Strax efter lunch tog Västerortspolisen i Solna upp en anmälan om "förolämpning". Anmälaren var sjuksköterska och den hon anmälde var Trygg Hälsas vd Anders Hellström. De hade båda suttit med vid samma möte med syfte att reda ut samarbetssvårigheter mellan sjuksköterskor på Koppargården och den ansvariga läkaren från Trygg Hälsa, som för övrigt råkade vara Anders Hellströms hustru.

Vid ett tillfälle under mötet hade Anders Hellström blivit väldigt arg och, enligt anmälan, ha bett övriga på mötet att ta "ta sig i rumpan".

Kritiken mot läkaren hade dock börjat nästan ett år tidigare. Flera sjuksköterskor hade framfört kritik mot henne som handlade om såväl rutiner för hantering av medicin, bristande kommunikation och tydlighet, som ett allmänt dåligt bemötande.

— På just den avdelning där jag jobbar hade vi inga problem med samarbetet, men jag började uppfatta signalerna och ju mer jag lyssnade desto mer övertygad blev jag om att det låg något i det hela, säger Birgitta Bartal, sjuksköterska och skyddsombud på Koppargården.

Efter mötet bytte Trygg Hälsa ut läkaren på Koppargården, men det dröjde närmare ett halvår innan en permanent ersättare sattes in.

Men i stället för att lugnet lägrade sig tilltog konflikten och spred sig till andra avdelningar. Efter läkarens larm om situationen på Koppargården i september 2011 var Birgitta Bartal en av de tolv sjuksköterskor som reagerade. I en skrivelse till stadsdelsförvaltningen förklarade de att de inte delade beskrivningen. Problemet handlade inte om verksamheten i sig, utan om den enskilde läkarens sätt att sköta sitt arbete.

— Det har aldrig funnits vanvård på Koppargården, inte när vi har drivits kommunalt och inte under Carema, säger Birgitta Bartal.

Enligt sjuksköterskorna var snarare läkaren upphov till osäkerhet om den medicinska tryggheten. Det hände till exempel att hon ändrade sina läkemedelsordinationer utan att sjuksköterskorna blev informerade om det. Ofta var hon inte tillgänglig och till och med i akuta situationer kunde hon avvisa sköterskor och be dem återkomma senare.

Men i mediernas bild av Koppargården kom sjuksköterskornas invändningar inte fram. Ingen journalist citerade Birgitta Bartal och hennes kolleger, trots att brevet fanns diariefört och lättillgängligt hos stadsdelsförvaltningen i Hässelby-Vällingby.

I rapporteringen framkom inte heller att Carema hade krävt att Trygg Hälsas avtal inte skulle förlängas. Att bli utkastad från Koppargården skulle ha inneburit en prestigeförlust och ett ekonomiskt avbräck för läkarföretaget. Kan därför syftet med brevet om vanvård, i september i fjol, ha varit att angripa Carema? Det medie­granskande företaget Second Opinion svarar ja på den frågan i en rapport, beställd av Carema:

"Med tanke på omständigheterna är det inte omöjligt att uppgifterna från källan syftade till att skada Carema Care. Bara misstanken om att det kunde vara på detta vis borde ha fått Dagens Nyheter att reagera", skriver de.

Men konflikten, sjuksköterskornas försvar av Koppargården och uppsägningen av läkaravtalet är inte de enda ohörda historierna i berättelsen om Koppargården.

I mars 2007, ett och ett halvt år innan Carema tog över driften av Koppargården, hade en konsultfirma gjort en granskning av äldreomsorgen i Hässelby–Vällingby. "Vår bild är en organisation i kris", skrev konsulterna som drog slutsatsen att det till stor del berodde på en djup förtroendeklyfta mellan stadsdelsnämndens politiker och förvaltningens tjänstemän.

Men där fanns ett undantag: Marie Sundström, den medicinskt ansvariga sjuksköterskan hade nämndens öra. "MAS har blivit nämndens tjänsteman, vilket har skapat problem för stadsdelsdirektör och avdelningschef", skrev konsultfirman.

I rapporten framkom åsikten att MAS-funktionen utvecklats till enbart kravställare utan att ge stöd till sjuksköterskorna. "I vissa delar har MAS en självständig roll men även i utövandet av denna måste arbetet präglas av samverkan, dialog och respekt för nämndens styrsystem", slog konsulterna fast.

Marie Sundström är en veteran, hon har varit MAS i Hässelby–Vällingby sedan funktionen skapades i samband med Ädelreformen 1992, då kommunerna tog över ansvaret för landstingens vårdboenden. Hon ansvarar inför stadsdelsnämnden för att kvalitet och säkerhet i den vård och omsorg som stadsdelen bedriver fungerar enligt hälso- och sjukvårdslagen.

I verksamheter som drivs på entreprenad vilar MAS-ansvaret i stället på vårdbolaget. Caremas egen MAS gjorde under 2008—2012 flera Lex Maria-anmälningar till Socialstyrelsen om att patienter redan drabbats, eller riskerat att drabbas av allvarliga skador på Koppargården. Under Caremas tid på Koppargården hade Marie Sundström därför i stället nämndens uppdrag att stå för tillsyn och uppföljning av vårdkvaliteten.

Äldreomsorgen i Stockholm är ingen större värld än att hennes namn har blivit välkänt i andra stadsdelar.

Inte minst tack vare att hon flera gånger under åren har dykt upp i media och larmat om missförhållanden på äldreboenden. Det kan tyda på civilkurage och pliktkänsla. Det kan också, som flera anonyma röster hävdar, bero på svårighet att skilja enstaka händelser från systemfel.

Sådant kan skrämma upp stadsdelsnämndens politiker som knappast vill ha vårdskandaler på halsen och som dessutom befinner sig för långt från kärnverksamheten för att ha verklig insyn.

— Jag har aldrig varit med om att det har funnits en sådan rädsla för en MAS, säger Anders Meuller som var stadsdelsdirektör i Hässelby-Vällingby under några år i mitten av 00-talet och hade då en infekterad konflikt med Marie Sundström kring hennes sätt att lägga fram ärenden för stadsdelsnämnden.

I media fick Anders Meuller stå till svars för att ha försökt tysta MAS. Själv hävdar han att Marie Sundström avviker från andra MAS som han jobbat med under åren.

— Hennes rapporter stod inte i rimlig proportion till det hon skrev om. En MAS har en kontrollerande funktion, men alla andra som jag har mött har också jobbat konsultativt och varit noga med att komma med råd till förbättringar. Men Marie jobbade bara med den kontrollerande sidan.

— Det kan inte han bedöma. Han är ekonom, jag är sjuksköterska, jag har utbildning i ledarskap och juridik, säger Marie Sundström.

Hon framhåller att hon har jobbat som sjuksköterska sedan 70-talet, att hon har jobbat i ledande ställning på olika ställen innan hon blev MAS för tjugo år sedan.

— Jag kan inte se på när gamla far illa, som vissa har gjort. Det finns människor som stoppar huvudet i sanden, men det gör inte jag. Sedan får jag ta lite stryk, men hellre det än att inte kunna se sig själv i spegeln. Jag säger ifrån, jag är patienternas säkerhet och ska se till att de får en god och säker vård.

Men om du har fel om Koppargården?

— Det vet jag att jag inte har, säger Marie Sundström. Då skulle många fler än jag också ha fel. För det första de sjuksköterskor på Koppargården som har slagit larm till mig, plus anhöriga, plus annan personal och personal här på stadsdelen.

Även den nuvarande stadsdelsdirektören Leif Spjuth har haft synpunkter på Marie Sundströms rapporter till stadsdelens politiker och har fått stå till svars för det i media. "Den medicinskt ansvarig sjuksköterskans rapporter censurerades av stadsdelsförvaltningen", skrev DN i september, en vecka efter artikeln som byggde på brevet från Trygg Hälsa.

— Jag är föredragande inför nämnden och går igenom alla tjänsteutlåtanden. Om jag har synpunkter så framför jag det till tjänstemannen, oavsett om det är den medicinskt ansvariga sjuksköterskan eller någon annan handläggare. Jag måste ta ansvar för att formuleringarna är sakliga, att de är väl underbyggda och objektiva, det är viktigt för rättssäkerheten, säger han.

MAS osaklighet låg, enligt Leif Spjuth, bland annat i slutsatsen att Caremas bemanning på Koppargården var för låg och bröt mot avtalet med staden.

Varje år sedan Carema tog över driften av Koppargården gjordes en ingående granskning av verksamheten. Marie Sundström hade ansvaret för bedömningen ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv, medan utvecklingssekreterarna Elisabeth Landström och Josefin Johansson tittade på omsorg och den sociala dimensionen. Det är också de, och inte MAS, som har haft ansvaret för att kontrollera att Carema levt upp till avtalets skrivningar om bemanningens storlek.

Förutom den årliga uppföljningen har utvecklingssekreterarna gjort oanmälda tillsynsbesök på Koppargården. De har vandrat från avdelning till avdelning och kontrollerat att de personer som stått på tjänstgöringslistorna verkligen har varit på jobbet. De har aldrig konstaterat annat än att Carema följt avtalet.

— Jag känner inte alls igen mig i det som har berättats om Koppargården. Det är klart att det har funnits brister, men jag vet fortfarande inte vari vanvården skulle ha legat, säger Josefin Johansson.

Skillnaden i uppfattningarna om Koppargården ledde till en märklig situation på nämndsammanträdet i november, då en sammanställning av händelserna på Koppargården mellan 2008 och 2011 skulle redovisas för ledamöterna. I stället för att ha enats kring ett gemensamt utlåtande, presenterade Marie Sundström och förvaltningen varsitt dokument.

"MAS har vid upprepade tillfällen sedan 8 oktober 2010 genomfört tillsynsbesök på Koppargården/…/Bemanningen har vid alla dessa tillfällen varit nästan halverad sedan verksamheten drevs i kommunal regi", skrev Marie Sundström.

"Äldreomsorgsavdelningen har gjort en kontroll av bemanningen efter samtliga besök MAS gjort på Koppargården och då bedömt att Carema följer avtalet", skrev förvaltningen.

Redan en månad tidigare hade en enig nämnd beslutat att förorda att kommunstyrelsen skulle häva avtalet med Carema. Skälet som angavs var framför allt att påpekade brister i vården inte åtgärdats. Dessutom tog nämnden fasta på att Carema brutit mot avtalet avseende internutbildning av personal, och därför tvingats betala ett vite på drygt elva miljoner kronor.

Att döma av beslutet och brevet från Trygg Hälsa gavs intrycket att Koppargården var ett kommunalt mönsterboende men som hade tillåtits förfalla sedan 2008 då Carema tagit över.

En bild som däremot strider mot den analys som Carema gjorde vid övertagandet, och som sedan styrkts av förvaltningen:

Dokumentationen enligt såväl hälso- och sjukvårdslagen som socialtjänstlagen var eftersatt. I den kommunala regin saknades rutiner för hur fel och misstag skulle dokumenteras och rapporteras. Det fanns brister i kunskap och rutiner kring hygien. Den individuella vårdplaneringen inför vård i livets slutskede hade fått kritik av anhöriga och bedömdes som bristfällig. Många patienter hade trycksår "vilket tyder på bristande omvårdnad", konstaterade Carema i sin analys.

Av totalt tretton kontrollpunkter bedömdes bristerna i åtta som så allvarliga att de krävde omedelbar åtgärd.

Övriga fem fick omdömet "en tydlig förbättringspotential har identifierats".

På ingen punkt fick den kommunala verksamheten godkänt.

Slutsatserna hade baserats på Caremas egna observationer och på uppgifter från Marie Sundström. Marie Sundström hade även upplyst om att det fanns brister på Koppargården som trots upprepade påpekanden och krav inte hade blivit åtgärdade. Stadsdelsförvaltningen gjorde bedömningen att det skulle ta Carema mellan två och tre år att få ordning på problemen.

Men de årliga kontrollerna visade att många brister levde kvar. Vid uppföljningen i september 2011 konstaterade Marie Sundström att det fortfarande fanns brister kring bland annat vård i livets slutskede, inkontinens, trycksår, nutrition, fallskador, dokumentation och planering som inte hade åtgärdats.

Caremas kvalitetschef Lena Freiholtz är självkritisk inför det faktum att man inte klarade detta. Förklaringen, menar hon, låg till stor del i hur verksamheten organiserades.

— Vi lyckades inte med att sätta en klok och bra ledningsorganisation. Det var flera byten av chefer och det inverkade självklart menligt på verksamheten, säger hon.

Även äldreomsorgschefen Annica Dominius framhåller Caremas organisation på Koppargården, som en viktig förklaring till bristerna.

— Men hade de fått hålla på ett år till, så hade de nog vänt stället, säger hon.

Utvecklingssekreterarna Elisabeth Sandström och Josefin Johansson säger att de är häpna över påståendena som har dominerat historien om Koppargården.

— Det känns hårt att bli inkompetensförklarad, att ingen är intresserad av att grans­ka varifrån uppgifter kommer och vad de bygger på, säger Josefin Johansson och hennes kollega fyller i:

— Det låter konstigt, men jag kan ärligt talat inte förstå vad skandalen består i. Var är vanvården? Det hade varit intressant att se.

Josefin Johansson och Elisabeth Landström har aldrig fått några frågor från politiker eller journalister.

Fotnot: Trygg Hälsas vd Anders Hellström har avböjt att tala med Dagens Samhälle.

Läs mer i Dagens Samhälle nr 15/2012.
 

Del 2 i reportaget kommer nästa vecka: "Får Dagens Nyheter reda på det här så får vi det hett om öronen"

Dela artikeln

Debatten på nätet – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Läs mer och prova

Senast publicerat

Idag 15:06

"Låt bredbandsnäten konkurrera på lika villkor"

Mikael Ek, Stadsnätsföreningen
Idag 13:43

Lärarjobbet en mission - ingen tebjudning

Peter Svantesson, f d förvaltningschef
Idag 10:03

"Gamla gymnasiet var rena sorteringsskolan"

Roger Haddad, riksdagsledamot (FP)
Idag 05:30

Bryt växande hälsoklyfta med mer utelek

Sara Revell Ford m fl, Friluftsfrämjandet