Behagligare ålderdom genom unga och robotar

Mening och handlingsutrymme är två centrala komponenter för välbefinnande, inte minst på ålderns höst. I framtiden kommer ”big data” att guida oss och robotar att assistera oss – men det är även då mänsklig kontakt som skapar mening.
Av: Jenny Wahlgren , enhetschef i äldreomsorgen Bräcke Diakoni

Välbefinnande kan beskrivas som graden av lycka, meningsfullhet och handlingsutrymme. Paradoxalt nog måste inte dessa maximeras samtidigt för att ge höga nivåer av välbefinnande. Tvärtom kan en låg nivå i en dimen­sion kombinerat med en hög i en annan ge ett högre välbefinnande än halvhöga värden på alla tre. En del blir lyckliga av att sitta i goda vänners lag och garva på krogen; kanske ett ”lättare” välbefinnande än att få höga värden i meningsfullhet. Att delta i katastrofhjälpsarbete skulle nog få kalla en lycklig situa­tion, men meningsfullheten i en sådan insats är skyhög – och även något man kan vara tillfreds med under lång tid framöver. Att må bra handlar således inte bara om hälsa och medicinska åtgärder, utan om att livet också måste ha mening och syfte. 

Det talas ibland om att digitalisering och robotisering kan bidra till detta i omsorgen, genom att frigöra resurser för annat. Besöket från hemtjänsten gör då nytta på flera meningsfulla plan samtidigt. Digitaliseringen kan även guida oss till välbefinnande på helt nya sätt. När vi blir äldre begränsas ofta vårt handlingsutrymme och därmed våra möjligheter att söka och finna lycka och mening i tillvaron. Man blir snabbt beroende av hjälp från andra – som man inte valt – och man blir beroende av att de ska lyckas stödja på ”rätt sätt”.

Om det är svårt att samla perfekt information om enkla saker som kläder eller sylt, hur svårt är det då inte att förstå hur man kommer att trivas med ett särskilt boende? Eller att veta om sam­spelet med de personer som kommer hem till en och ger stöd kan bli en plusfaktor för lycka och mening – eller om det kommer att bli vardagens ständiga friktion? 

Annons

Dagens valfrihet ger dig rätt att välja byggnad eller juridisk person, men det säger väldigt lite om vilken kvalitet vår gemensamma interaktion kommer att få. All vård, skola, omsorg produceras i mötet mellan brukaren/eleven/patienten. Systemet och professionerna. Att välja hus är viktigt men att välja ­lärare, omvårdare, skötare är mycket viktigare för utfallet. Men för dessa viktiga val finns inget stöd i dag.

En lösning skulle kunna vara ”matchning”. Genom ”big personal data” – livslånga insamlade persondata – föreslår systemet den hemtjänst, det boende och den personal som passar just dig bäst. Systemet tar hänsyn till sådant som intressen, värderingar, religion, kultur, bakgrund, sådana data är relativt lätta att få fram, det är bara att titta på vad du googlar. Systemet gör sedan ett förslag, du matchas med andra boenden, med personal och miljö, sedan gör du ditt val. I dag är det ofta slumpen som avgör vilken hemtjänst som kommer hem till dig eller vilket boende du hamnar på. (Om du inte haft särskild tur med framsynta anhöriga som sonderat terrängen och känner dig väldigt bra. Men inte ens nära släktingar kan rimligtvis äga hela bilden.) 

I dag finns det instrument för att värdera sådant som samtalskvalitet och idéutbyte med så kallad sociometri (metoder för att mäta sociala relationer). Med sensorer på den enskilde kan vi mäta det parasympatiska nervsystemets reaktioner, exempelvis mäta stressnivåer. Resultatet berättar vilka människor du trivs med eller på vilket boende du mår bäst. Därmed kan vi börja arbeta med att förbättra kvaliteten också bland personer med kognitiva eller kommunikativa nedsättningar. 

Denna typ av data kan sedan användas för att styra schemaläggning och insatser. Simulerings­modeller för varje individ ger beslutsstöd för dessa val. Med kontinuerlig mätning av stress och lyckonivåer kan vi snabbt anpassa verksamheten efter varje individs vilja.

Det är ett stort steg – i dag inspekteras snarare papper i pärmar, eller mäts processer som har vag koppling till resultatet och den verkliga kvaliteten. För första gången har vi ett mätverktyg som ger feedback som bygger på den viktiga och meningsskapande inter­aktionen mellan människor. 

Och inte bara våra äldre behöver mening. Också de yngre generationerna kämpar med att finna den. Vi lever i individualismens era. Vi har stor frihet att göra egna val. Ja, vi kan rentav leva vår mesta tid i vårt eget självvalda universum utan att behöva utmana oss att möta någon som vi inte själva valt att möta. Handlingsutrymmet är stort, men hur påverkas andra viktiga faktorer för välbefinnande? Inte nödvändigtvis positivt, har det visat sig. 

I mötet med nittiotalister kan man ibland höra hur svårt de har att göra sina livsval för att de inte vet om de hade kunnat göra ett ­bättre val. Vem kan garantera? Det är svårt att förutse resultaten av ett val, och vi människor är också dåliga på att veta vad som gör oss lyckliga – kanske särskilt i ungdomen. Tidens ”självhjälpsindustri” kommer samtidigt med ständiga tips om hur man ska välja för att bli lycklig, hur man kan ta hand om sin ångest och hur man bör se positivt på tillvaron – vilket riskerar att addera än mer stress. Med tipsen följer nämligen insikten om att vi är ensamma om att bära det tunga ansvaret över hur vi själva mår.

Sedan 1990-talet har den psykiska hälsan gradvis försämrats, särskilt bland unga kvinnor. Det är frestande att koppla individualismen och valfriheten som introducerades då till detta fenomen. I det korta perspektivet har vi fått mer lycka av mängden val och ansvaret för vårt eget välbefinnande. Men det kanske även resulterar i en känsla av ­meningslöshet, i jakten på den perfekta ­vinterjackan eller vårlooken? 

Vi vet att vi mår bra av att hjälpa andra, att det är en känsla som sitter i länge. Att delta i ett större sammanhang, för en större sak, ger människor en mening i livet som många verkar söka. Ändå kan det vara svårt att komma över trösklarna för att göra menings­fulla saker. 

Ett sätt att medverka till detta – och till en medborgerlig integration med mer meningsfulla liv – vore att införa en obligatorisk samhällstjänst inom äldreomsorg, barnomsorg, skola med mera. Kanske ett halvår ­efter gymnasiet med frivillig påbyggnad. En sådan ”medborgarplikt” skulle främja möten ­mellan generationer men också möta behovet av mer personal när antalet äldre ökar framöver. Upplägget skulle innebära möten mellan människor som annars troligtvis inte hade mötts, och möjligheten att bidra till ett medmänskligare samhälle. 

För de unga skulle det innebära en chans att se välfärden från insidan, ge konti­nui­tet och skapa pliktkänsla i mångas medvetande förutom att ge arbetslivs­erfarenhet, studiepoäng, lön och skapa viktiga mänskliga möten och gemenskap.

Digitaliseringen ger förutsättningar för ökat välbefinnande och kan dessutom skapa resursmässiga chanser till mer mänsklig interaktion. Låt oss inte missa att ta de chanserna. Det är i de mänskliga mötena som lycka, meningsfullhet och handlingsutrymme skapas – en lyckträff för såväl äldre som yngre generationer. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Senast publicerat

Igår 13:35

”Fi:s feminism är rent kvinnofientlig”

Linnea Hylén, ledamot i CUF:s internationella kommitté
Igår 11:06

Lokalt samarbete med högskolan höjer kvaliteten

Eva Nordmark
, ordförande TCO
Igår 10:56
Igår 10:29

”Vårdval gör vården för reumatiker ojämn”

Håkan Håkansson & Cecilia Carlens, Reumatikerförbundet resp Sv Reumatologisk Förening
Igår 09:56

Kostråd måste kunna få anpassas till individen

Jenny Levin mfl, leg. dietist primärvården Stockholm