”Vi ska värna offentliga finanser och välfärdens kärna", har vi hört mer än en gång från Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

För många låter det betryggande, för andra skapar det ideologiska rysningar.

”Jag känner att jag ogillar uttrycket lika mycket som jag ogillar uttrycket skattetryck”, skriver en ung vänsterpartist i min elektroniska närhet på Facebook.

Frågan som splittrar är hur stor och hur hård denna kärna ska vara. Tydligast ställs frågan på sin spets när det handlar om sådant som ligger utanför vård-skola-omsorg. Ska kommuner alls engagera sig i kultur och idrott?

Nej, svarade tankesmedjan Timbros Thomas Idergard häromveckan. Med ett skickligt retoriskt penndrag lyckades han få det till att var femte skattekrona skulle kunna räddas till välfärdens kärna om kommunerna lät kulturen och idrotten klara sig på egen hand.

Fast egentligen handlar det bara om var tjugonde krona, 5 procent av genomsnittskommunens budget går till kultur och fritid. Skulle man ta bort allt som ligger utanför vård-skola-omsorg skulle såväl räddningstjänst som snöröjning ryka, liksom miljöskydd och renhållning. Alltså mycket av det som sköts bäst i gemensam regi och som medborgarna räknar med att samhället tar hand om.

I veckan lanserades ett nytt uttryck som lär återkomma i debatten: ”slösaktiga kommuner”, vilket ju onekligen låter upprörande. Eftersom ordet ligger så nära lösaktig är slösaktig oerhört nedvärderande.

Det var Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster och tankesmedjan Captus VD Nima Sanandaji, för som använde begreppet i en debattartikel. Artikeln var inte bara ett inlägg i debatten om det kommunala åtagandet utan också ett försök att påverka regeringens budgetöverläggningar på Harpsund i helgen. Satsa hellre på det ekonomiskt sinnade näringslivet än på de slösaktiga kommunerna var huvudbudskapet.

Läser man den senaste tidens debatt- och blogginlägg kan man få intryck av att landet kryllar av kommunala skidtunnlar och bowlinghallar. Men de är få och har liten betydelse i de stora ekonomiska sammanhangen. Däremot finns det förvisso ett antal pampiga idrottsarenor och kulturhus, som knappast blivit byggda om besluten skulle fattas idag. Jag har dock svårt att se dem alla som uttryck för slösaktighet. Förhoppningsvis är de till glädje för medborgarna under flera konjunkturcykler utan att skapa orimliga påfrestningar på driftsbudgetarna.

Lokal politik handlar självfallet om att se till att servicen fungerar. Men det handlar också om att bygga framtidstro och att i vid mening skapa förutsättningar för ett gott liv. Därför kan det kommunala åtagandet inte bara begränsas till vård-skola-omsorg och lösningen på dagens ekonomiska kris vara att hugga bort det som ligger utanför. Det måste finnas utrymme för de förtroendevalda att i dialog med medborgarna göra de lokala prioriteringarna.
Som varje kommunal praktiker vet är det inte så lätt att spara som man tror på tankesmedjorna i Stockholm.