Varning för att ta folks oro på allvar

Att människor är oroliga är i sig inte tillräckligt för att föranleda politisk handling. En politiker bör också undersöka om oron är befogad samt därefter överväga åtgärder – i enlighet med sin ideologi.

2016 har varit politiskt deprimerande. Arktis värmerekord gör att isarna minskar fortare än vad vi tidigare trott. Vi riskerar därmed höjda vattennivåer, fler konflikter och fler människor på flykt. Vi matas med bilder från vidriga terrordåd och blodiga konflikter - Aleppo, Paris, Orlando, Elfenbenskusten, Berlin... Barn som förlorat sina föräldrar, föräldrar som förlorat sina barn.

Det amerikanska presidentvalet sänkte framtidstron hos många av oss. Både på grund av de politiska konsekvenserna, men kanske framför allt på grund av insikterna om våra filterbubblor och vad det innebär för högerpopulisters framgångar. Här hemma har den mer restriktiva flyktingpolitiken och begränsningar av LSS dämpat eventuell glädje över alla de positiva saker som händer i Sverige. Inte ens vi som vill ha en rödgrön regering har orkat vara stolta påhejare av den.

Det har varit lätt att bli deprimerad och orolig. Men desto viktigare är det då att politiker inte hänfaller åt populism. För på det stora hela går världen åt rätt håll. 

Vi har fått ett globalt bindande klimatavtal som skapar möjligheter för större kliv i klimatarbetet. Sveriges miljösatsningar är större än någonsin. Antalet krigsoffer minskar, trots att befolkningen ökar. Antalet demokratiska länder ökar, även om enskilda länder rör sig åt fel håll. Sverige är en av världens största givare av utvecklingsbistånd och demokratiuppbyggnad. Och så vidare.

En politiker får aldrig sätta likhetstecken mellan människors oro och sin egen att göra-lista.

Redan för ett drygt år sedan skrev DN:s ledarskribent Amanda Björkman årets kanske viktigaste slutsats för politiker på alla nivåer:

Att springa i samma riktning som väljarna och deras upplevelser ger givetvis fler klappar på axeln. Men att människor är rädda är inte nödvändigtvis ett argument för en förändrad politik – den måste utgå från hur verkligheten är, inte hur den ter sig. Ibland är det enda ansvarsfulla sättet ’att ta folks oro på allvar’ att förklara att den är obefogad.

"Människors oro" kan mätas på två sätt. Det ena är att lyssna på Ring P1 och läsa brev och nätkommentarer – det är ett dåligt sätt, rent statistiskt. Det andra är att följa forskningen. När Göteborgs universitet mäter oro så är det miljöförstöring och klimatförändringar (89 respektive 85 procent), främlingsfientlighet (81 procent) och terrorism (80 procent) som märker ut sig. Det är ett bättre sätt att mäta, men en politiker är inte färdig där.

Steg två – om oro har konstaterats – är att fråga sig: behövs därmed politiska åtgärder på det här området? Vad säger forskningen, vad säger experterna? Når vi miljömålen i tillräcklig takt? Ökar eller minskar intoleransen? Hur är vi rustade gentemot terrorism?

Och sedan, steg tre: Utifrån min ideologi, vad kan och bör jag då göra? Hur skulle min nämnd eller mitt bolag bidra? Och hur motiverar jag min eventuella åtgärd ur ett liberalt, konservativt, vänster- eller grönt perspektiv?

Det oroar mig att de politiker som pratar mest om ”människors oro” ofta verkar använda den förstnämnda, sämre metoden för att upptäcka oron - och sedan hoppar över de andra stegen. Kvar blir förslag som inte behövs – utan ideologisk motivering. Förbjuda tiggeri på offentlig plats? Säga nej till ”feministisk snöröjning”? Ingen kan väl tro att sådant löser samhällsproblem?

Tomten, jag önskar mig ett 2017 fritt från populism. Människors oro kan möjligen vara en utgångspunkt för ett samtal, men den ska inte ”tas på allvar” om inte också evidensen och de egna värderingarna pekar på samma behov.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

fd partisekreterare (MP), studerar till polis
Förbjuda tiggeri på offentlig plats? Säga nej till ”feministisk snöröjning”? Ingen kan väl tro att sådant löser samhällsproblem?