Värdig död handlar inte om att lindra smärta

Någon borde utreda hur mycket av resurserna i vård och omsorg som binds i att förlänga livet och lidandet för gamla och svårt sjuka som bara ser fram mot en sak: att slippa vakna på morgonen.

Svårt sjuka som lider borde ha rätt till läkarassisterat självmord. Det hävdar Inga-Lisa Sangregorio, som själv har drabbats av komplicerad cancer i buken. I sin nya bok Den sista friheten – Om rätten till vår död talar hon för denna rätt med en sådan kraft att det för mig är obegripligt hur någon som läst den ska kunna fortsätta argumentera emot. 

I P1 Morgon 2/2 diskuterade KD:s Emma Henriksson frågan med biskop emerita Tuulikki Koivonen Bylund. Enligt Henriksson behövs inte dödshjälp eftersom det finns god vård i livets slutskede, med fungerande smärtlindring. 

Men all smärta går inte att lindra. Det palliativa registret visar att omkring tusen svårt sjuka människor dör i sådana förlopp varje år, påpekade biskopen. Det handlar om svårt sjuka, inte om deprimerade.

KD-politikern lät sig inte rubbas: ”På senare tid har vi utvecklat den palliativa vården så att ingen ska behöva känna den där outhärdliga smärtan, eller ångesten. Man kan få sova in i döden.” Varför det, undrar Inga-Lisa Sangegorio i sin bok: ”När jag i allt väsentligt är som död vill jag faktiskt gärna vara död på riktigt.” 

Efter att i fjol ha följt min pappas dödskamp undrar jag hur länge en ”palliativ sedering” kan pågå. Utan sådan kan döden ta flera månader på sig, fem i pappas fall. Ont hade han, men han var inte sjuk. Den smärtlindring som prövades fungerade inte. Det var ”bara” ålder (96) och svaghet som band honom i sängen. Han ville inte fortsätta leva och uttryckte det många gånger. 

Min mamma ville leva. Hon dog 1986, efter fem år med leukemi. De sista två åren fick hon blodtransfusion varje månad, ibland oftare. Hon var nöjd med den vård hon fick. När nytt blod gav henne kraft reste hon gärna till vänner. Före sin sista resa förklarade hon för mig att hon inte var orolig: hon skulle inte behöva leva längre än hon ville, det hade läkarna lovat.

Hur kunde de lova något sådant? Frågan var nog inte lika infekterad då. Det var uppenbart att läkarnas löfte var en tröst för mamma. När Emma Henriksson nu förklarar att KD:s motstånd mot dödshjälp beror på att ”det är väldigt viktigt hur vi använder vårdens resurser” och att ”vården ska vara i livets tjänst” framstår det som ord utlyfta ur verkligheten. 

Någon borde utreda hur mycket av resurserna i vård och omsorg som binds i att förlänga livet och lidandet för gamla och svårt sjuka som bara ser fram mot en sak: att slippa vakna på morgonen. 

Inga-Lisa Sangregorio redovisar en fungerande amerikansk modell som skulle kunna användas i Sverige, Oregonmodellen. Två av varandra oberoende läkare intygar på patientens begäran att patienten uppfyller villkoren i ”lagen om en värdig död”. Det är sedan patienten själv som tar det starka sömnmedlet.

Boken kompletteras med en avslutande berättelse om författarens sjukdomsförlopp. Det är en förskräcklig historia om sjukvårdens brister, lika god litteratur som resten, tack vare humor och ett pregnant språk. Diskussionen om rätten till en värdig död är oundviklig nu, när den stora efterkrigsgenerationen inträder i sjukdomarnas och svaghetens tid.

LÄS MER: Fortsätt utveckla den palliativa vården. 

Författare och debattör
Debatt/ Sjukvård

Aktiv dödshjälp?

När ska ett liv avslutas? Diskussionen om rätten till en värdig död har bland annat aktualiserats i samband med Inga-Lisa Sangregorios nya bok.
Klicka här för att delta i debatten

4 inlägg i denna debatt

Rasmus Isaksson & Emma Henriksson, förbundsordf DHR resp riksdagsledamot (KD)
Stellan Welin, professor em, ordförande Rätten till en värdig död

Dela den här debatten