Vad skiljer en kåkstad i Malmö från en i Rumänien?

Från sidlinjen är debatten om hur man ska hantera det nya tiggeriet intressant att följa. Ska man förhålla sig till tiggarna ur ett nationellt perspektiv eller ur ett globalt? Var man än själv står i tiggerifrågan bör det i varje fall gå att enas om en sak: tiggarna har gett oss en brutal snabbkurs i ödmjukhet.

Jag känner igen den gamla ödetomten på bilderna som synts i pressen. För några år sedan när jag bodde i Malmö brukade jag passera där ett par gånger i veckan på väg till mataffären när jag skulle storhandla. Tomten låg länge övergiven. Marken är förorenad och behöver saneras innan det kan bli bostäder.

Men nu har det hänt något och tomten är bebyggd. Med en kåkstad närmare bestämt – ett litet bostadskvarter uppfört med ihopspikade lastpallar, presenningar och gamla madrasser. För två år sedan skrev jag att vi kommer att få se improviserade boplatser växa fram i städernas utkanter om vi skulle ställa migranter utanför välfärdsstatens skyddsnät. Men jag hade fel. För att vara en storstad får man nämligen säga att läget är centralt, med mindre än 20 minuters promenadväg till stadshuset.

Lägret i Malmö sticker ut i sin omfattning, men i övrigt kunde detta handla om snart sagt vilken svensk stad som helst. På senare tid har inget förändrat gatubilden så som de rumänska tiggarna – först själva tiggandet, posteringarna på trottoarerna och utanför matbutikerna, men nu också alltmer deras boplatser. De är som hämtade från något man brukade se i dokumentärer om misären i forna östländer. Ni vet, de dåliga länderna. De som inte kan sköta ett samhälle ordentligt. De som borde lära sig av föredömet Sverige.

Från sidlinjen är debatten om hur man ska hantera det nya tiggeriet intressant att följa. Med ett nationellt fokus är tiggeriet oacceptabelt. Varje land ansvarar för sina medborgare. Svenska politikers uppgift är att sörja för sina egna samhällsmedlemmar. Då är det ohållbart att Rumänien på detta sätt tillåts övervältra sociala problem på andra EU-länder.

Med ett globalt fokus är däremot tiggarna världsmedborgare jämte oss andra. De finner tillvaron här, hur hård den än är, ett snäpp bättre än på de platser som de lämnat. Då är det orättfärdigt att jaga bort dem utan att erbjuda någon lösning på situationen.

LÄS MER: All debatt om tiggeri och avhysningar av EU-migranter 

Båda synsätten har sin egen logik. Det verkar vara mycket en fråga om personligt förhållningssätt till samhället och den svenska statens uppgift och ansvar som styr synsätt. I den där debatten kan vi knappast argumentera oss fram till samsyn.

Men medan tonläget i den olösliga tiggeridebatten successivt höjs är det en tanke som slår mig. När jag sitter och tittar på bilderna från kåkstaden i Malmö frågar jag mig på vilket sätt Sverige har lyckats ett enda dugg bättre än de östländer som vi brukat peka finger åt. Jag kan då inte se någon skillnad på kåkstäderna. Samma soptippar. Samma råttor som springer över grusplanen. Det är ett parallellt samhälle avskuret från den vanliga tillvaron. Vi vet inte hur många som bor där, vilka de är. Kommer det dyka upp barn där? Födas barn? Den enda ”framgång” vi skulle kunna peka på är väl då möjligen att de inte utsätts för våld och trakasserier på samma sätt som i länderna de lämnat. Men i övrigt? Politikerna famlar.

Nästa gång man ser ett reportage om slumområden i Östeuropa kommer den malliga känslan inte infinna sig, utan bara igenkänning. Var man än själv står i tiggerifrågan borde det i varje fall gå att enas om en sak. Den har gett oss en brutal snabbkurs i ödmjukhet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.