Uteblir leveransen sviktar stödet för välfärdsstaten

Socialdemokratin har inbillat oss att välfärdsstaten är solidaritetens högsta stadium. Den myten är nu på väg att slå undan fötterna för deras egen skapelse. Välfärdsstaten handlar nämligen inte om godhet – utan bygger på upplyst egoism. Uteblir leveranserna sviktar stödet.

Söndagsskoleberättelsen om att vi alla betalar nästan allt vi tjänar i skatt för att var goda mot varandra har slagit rot hos partiets aktivister och hos många av väljarna.

Myten har fått ett eget liv.

Skälet till att socialdemokraterna lyckats så väl med att slå i sig själva och andra myten om det goda folkhemmet där de stekta sparvarna flyger in i truten på alla som orkar gapa är förstås att det är svårt att säga emot. Utan att bli korad till ärke-egoist.

Tanken har dessutom varit i säck innan den kom i påse. Den hämtar näring ur den kristna förställningen om rättfärdighet. Och utbredda folkliga önskan om att leva i ett anständigt samhälle.

Just det kristna bakgrundsbruset har varit väldigt viktigt för godhetsmyten. Partiet har tagit över många av de värderingar som präglat kristendomens humanism och välgörenhetstanke.

Det finns i folkhemsberättelsens idé om att det goda samhället inte ska ha styvbarn eller kelgrisar ett eko från Bibelns tal om att här ska vara varken jude eller grek.

Liksom kristendomen också har sin del i den socialdemokratiska föreställningen om att en urkraft med grandiosa planer kan konstruera ett samhälle där allt är ordnat till det bästa.

Och att denna högre makt kan förkroppsligas i någon hövding eller patriark eller landsfader.

Så är också socialdemokratins högtidsstunder – som 1 maj – uppbyggd som en predikan i en kyrka, med präst i talarstolen och allmogen i bänkraderna.

Länge var den socialdemokratiska berättelsen också kopplad till en annan kristen idé, nämligen föreställningen om att vi lever i de yttersta av tider och strax ska övergå till en annan samhällsordning.

Men partiet talar inte längre om ”det tredje steget” eller ”ekonomisk demokrati”. Utan nöjer sig med att administrera kapitalismen och försöka se till att girigbukarna i strid med sina egentliga intressen inte tar ut mer än 8 procent i vinst.

Problemet med föreställningen om välfärdsstaten som en solidarisk ordning där vi offrar oss för vår nästa - är att den inte stämmer med verkligheten.

Vi bär inte den andres börda. Vi bär varandras.

Välfärdsstaten är nämligen ett försäkringssystem som folk betalar till därför att de förväntar sig något tillbaka. Alla är med och bidrar, alla är med och får något. Det är inte en idé om att välfärdsstaten ska ge var och en efter behov, utan också, minst lika viktigt, att var och en ger efter förmåga.

Välfärdsstaten är ett bra exempel på vad upplyst egoism kan åstadkomma. 

Om folk inte längre tycker att systemet ger vad det lovat kommer de att försöka bryta sig ur.

Sambandet mellan vad vi betalar till systemet – och vad det levererar – börjar svikta. Det gröper ur medborgarnas vilja att stötta systemet. Det är inte människors godhet som gör dem villiga att delta, utan känslan av att det också ger något tillbaka.

Uteblir leveranserna sviktar stödet.

När dessutom det politiska etablissemanget i sin helhet har en uppenbar oförmåga att göra något åt problemen ger det en dyster prognos för folkhemmets framtid.

I synnerhet om socialdemokratin fortsätter att tro på sin egen myt om välfärdsstatens godhet. Och glömmer bort att partiets finaste stunder har präglats av kallhamrad rationalitet, inte vilja att sjunga i änglakörer.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

statsvetare och författare
Skälet till att socialdemokraterna lyckats så väl med att slå i sig själva och andra om det goda folkhemmet där de stekta sparvarna flyger in i truten på alla som orkar gapa är förstås att det är svårt att säga emot. Utan att bli korad till ärke-egoist.