Utan möten och kunskap – ingen integration

Eftersom kunskap är makt, är kunskapsbrist en form av maktlöshet. Denna känsla kommer bli allt mer utbredd och påträngande de kommande åren, för alla. Många av oss kommer, på olika sätt, vara alienerade i det land vi lever.

Ett ämne som allt fler i Sverige berörs av, från skolor, till kommuner, myndigheter och staten, är arbetet mot så kallad våldsbejakande extremism. Vi såg senast i Uppdrag granskning den 30 november vilka konsekvenserna kan bli när man misslyckas med att i tid stoppa människor som radikaliseras och är redo att gå till handling. Avsnittet handlade om Mohamed Belkaid från Märsta som var med och koordinerade terrorattackerna i Paris.

Hur kan politikerna tillåta att det blir så här!? Så ljuder kritiken från upprörda människor. Den bistra sanningen är att det är ett oerhört svårt uppdrag att upptäcka och motverka radikalisering. En problembild som sällan lyfts i sammanhanget är hur svårt det är att påverka och framför allt förebygga, på grund av bristande kulturell förståelse och kunskap. Hur kan man förhindra något man inte förstår eller ens ser? 

Invandringen hit från länder långt bort som har annan kultur, religion, historia, andra samhällssystem med andra värderingar, har varit stor de senaste åren. Samhället blir allt mer brokigt och även allt mer segregerat. 

På sätt och vis kan man säga att parallellsamhällena redan är här. Vi lever i olika världar, i olika kretsar. Jag befinner mig till exempel inte där det spelar roll vilken inriktning av islam man har. Jag är heller inte del av ett socialt sammanhang där heder och ära hänger på om ett visst folkmord erkänns eller inte. Eller ett sammanhang där en del människor radikaliseras. 

En vanlig Svensson har, även om den har bott här hela sitt liv, i de flesta fall en ganska begränsad kännedom om kristendomens historia och betydelse för samhället – ännu mindre om hur det ser ut i världens alla hörn gällande islam eller inom judendomen. Motsvarande gäller förstås dem som invandrat hit från andra länder som känner till egen och närstående kulturer och historia allra bäst.

En flytande men ändå naturlig gräns finns med andra ord för hur mycket ”avstånd” man kan ta från fenomen, händelser eller dylikt – om det ska vara genuint och komma ur insikt. En likartat flytande gräns finns för i vilken utsträckning man kan bidra till åtgärder – åtminstone om de verkligen ska kunna göra positiv skillnad. 

Dessa gränser och svårigheter möter självklart också de politiskt förtroendevalda som förväntas ha helhetssyn och fatta kloka beslut. Det är lätt att hamna fel om man saknar tillräckligt kunskap och förståelse. Än svårare är det att kunna påverka i en viss riktning. 

Det går alltid att lära sig mer, men man kan inte lägga all sin vakna tid på att förkovra sig. Alla kan inte bli religionsexperter, antropologer och etnologer. Det finns ett samhälle som ska gå runt. Andra politikområden behöver fokus och annan kunskap behöver inhämtas. 

Ödmjukheten inför den här problematiken behöver bli större och förhållningssätt behöver diskuteras och tydliggöras. Våra mötesplatser där vi har chans att lära känna varandra och integreras kommer att spela allt större roll framöver. Därför ska vi inte kasta svenska traditioner eller institutioner överbord i mångkulturens namn, utan tvärtemot klamra oss fast vid dem. De är ju vårt sätt att presentera oss för varandra. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Civilingenjör med en doktorsexamen i kemi. Tidigare kommunpolitiker (MP), nu partiet Medborgerlig samling.
Alla kan inte bli religionsexperter, antropologer och etnologer. Det finns ett samhälle som ska gå runt.